Om jag är korrekt underrättad väntas regeringen i morgon ”klubba” propositionen om Kronvittnen. Lagrådet har visserligen avstyrkt förslaget på grund av såväl rättstillämpningssvårigheter som de rättssäkerhetsproblem som blir följden av ett system där brottsmisstänkta grovt kriminella personer får lindrigare straff om de hjälper åklagare att utreda andra grovt kriminella personers brott (läs förråder sina gängkriminella och dödsskjutningsbenägna kamrater). De höga juristerna konstaterar avslutningsvis att ”till syvende og sidst får emellertid frågan om ett kronvittnessystem ska införas, avgöras politiskt”. I min värld förtar denna uppgivna axelryckning något av allvaret i de rättsliga invändningarna i yttrandet och kan uppfattas som en förtäckt signal till regeringen att gå på i ullstrumporna trots Lagrådets tunga kritik i övrigt.

Nåja, att regeringar av olika kulör kör över Lagrådet är ingen nyhet. För ett antal år sedan skrev jag en hel följetong om eländet och landade i slutsatsen att om ingen bättring sker bör övervägas att göra Lagrådets yttranden bindande för regering och riksdag. Jag upprepar mig inte mer om den saken här utan vad som fick mig att hissa ögonbrynen den här gången är det stödargument som justitieminister Morgan Johansson tillgriper för att strunta i Lagrådet:

– Jag väljer att gå på utredarens och de brottsbekämpande myndigheternas bedömningar, sa Johansson till Ekot.

Det kan förefalla pikant men det vore ändå fel att överdriva betydelsen av att utredaren vars bedömning Morgan Johansson ”väljer att gå på” heter Stefan Johansson och har varit såväl rättschef och expeditionschef i MJ:s departementet innan regeringen utnämnde honom till justitieråd i Högsta domstolen. (Nej, SJ tjänstgjorde självklart inte i det lagråd som – om än med en i mina ögon inställsam blinkning – avstyrkte förslaget om kronvittnen).

Rejält överraskad blev jag däremot av justitieministerns insiktsfulla kommentar (1:12 in i inslaget) apropå Lagrådets kritik gällande domstolarnas tillämpningssvårigheter och förslagets rättssäkerhetsbrister:

… men det blir ju också en fråga för domstolarna framöver att se vilken vikt man ska lägga vid den här bevisningen, och det är klart att man kommer säkert i de allra, allra flesta fallen också ha annan stödbevisning till sitt förfogande när man dömer på sådana här uppgifter.

Utan krusiduller bekräftar här Johansson den fria bevisprövningens princip i den svenska brottsprocessen, som innebär att i stort sett vilket relevant bevismaterial som helst kan få läggas fram av åklagar- respektive försvarssidan. När den insikten nu har sjunkit in hos Johansson menar jag att debattfönstret borde öppnas för att pröva fler förslag som skulle kunna användas som medel för att komma åt tystnadskulturer i gängkriminella kretsar som hävdar sina knarkförsäljningsrevir genom dödsskjutningar och sprängningar.

Ett sådant förslag som jag skulle välkomna är en möjlighet för åklagare att kalla och förhöra anonyma vittnen. Detta eftersom anonyma vittnen skulle kunna var ett sätt att komma runt problemet med vittnen som inte vågar träda fram av ofta fullt berättigad rädsla för repressalier i form av död, stympning eller hot och våld mot nära och kära. Självklart blir bevisvärdet i varierande grad lägre när ett anonymt vittne uttalar sig, i vissa fall inget bevisvärde alls. Men anonyma vittnen skulle inte rubba några väsentliga rättsprinciper, som ibland påstås i debatten. För här precis som i alla andra fall, t ex vad gäller det snart sjösatta systemet med kronvittnen, är det domstolens sak att värdera bevisningen och avgöra om den håller för en fällande dom.

Ett annat förslag som har mer bäring på Johansson nymornade förtroende för domstolarna än på den fria bevisvärderingens princip, är min gamla käpphäst om tv-sända rättegångar. En viktig anledning till att jag i över ett decennium har argumenterat för en möjlighet att tv-sända rättegångar i uppmärksammade fall är just att den stolta principen om öppenhet i våra domstolar inte är värd mycket när bara ett begränsat antal åhörare får plats i rättssalen. Det finns invändningar mot tv-sända rättegångar, den kanske vanligaste är att brottsoffer och vittnen skulle bli hämmade eller rentav vägra att delta i rättegången. Men den saken kan lätt åtgärdas av en omdömesgill domstol som i sådana fall ger order om att stänga av kamerorna eller bara rikta dem mot den tilltalade, åklagaren, advokaterna och domarna själva (inklusive nämndemän). Om man som Johansson nu gör, det vill säga signalerar att domstolarna är kapabla att bedöma bevisvärdet av kronvittnens berättelser, så menar jag att Johansson också bör lita på domstolarnas förmåga att från fall till fall avgöra om och i så fall hur en tv-sändning negativt skulle påverka vittnesmålens och därmed bevisningens kvalitet. (Min sista riksdagsmotion i ämnet kan läsas här).

Summa summarum: Morgan Johansson kör över Lagrådet med motiveringen att han litar på att domstolarna är kapabla att bedöma värdet av kronvittnens bevisning. Men visst vore det märkligt om Johanssons förtroende för landets domstolar skulle göra halt just där?