I veckan har Brottsoffermyndigheten meddelat ett beslut med den läslockande rubriken: Ingen ersättning till man som rånades när han försökte köpa sex.
Och det låter väl rimligt, eller? Jag läser meddelandet en gång till.
”En man som utsatts för rån när han försökte köpa sex får ingen brottsskadeersättning av Brottsoffermyndigheten. Ersättningen jämkas till noll eftersom mannen utsatt sig för en ökad risk att skadas i och med sitt agerande. Beslutet har fattats av Nämnden för brottsskadeersättning”.
Jämkningsregeln som myndigheten tillämpar finns i 12 § brottsskadelagen och den säger:
Brottsskadeersättning får jämkas om det är skäligt med hänsyn till att den skadelidande eller, om skadan har lett till döden, den avlidne genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken.
Brottsskadeersättning för sakskada eller ren förmögenhetsskada får även jämkas om det är skäligt med hänsyn till att den skadelidande genom att inte vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken.
Precis som alla andra lagar gäller denna bestämmelse lika för alla. Därför träffar paragrafen alla brottsoffer som genom ett riskbeteende utsätter sig för fara. Något stöd i lagen för att särbehandla en sexköpare jämfört med exempelvis en kvinna som nattetid promenerar hem genom en mörk park, ökänd som tillhåll för våldtäktsmän, finns alltså inte. Ändå är det precis just det myndigheten gör när den för in en moralisk aspekt på ersättningsfrågan:
– Att köpa sexuella tjänster är brottsligt och något som staten aktivt vill motverka. Det är också ett brott som samhället ser allt allvarligare på. Personer som utsätts för brott i samband med sexköp kan därför bli utan statlig brottsskadeersättning, säger Magnus Öhrn, chef för brottsskadeenheten.
Om Brottsoffermyndigheten inte hade varit så nervös för att hamna i det så kallade blåsvädret och anklagas för att vara sexköparens bästa vän, utan strikt hållit sig till juridiken, då hade man hanterat detta brottsskadeärende på ett bättre sätt.
Ett alternativ hade varit att myndigheten faktiskt gett mannen ersättning med konstaterandet att lagen inte ger utrymme för särbehandling av sexköpare. Det hade varit en tydlig blinkning till lagstiftaren att den generella ersättningsregleringen i brottsskadelagen kanske behöver förses med undantag när brottsoffret agerat moraliskt förkastligt. Ett annat sätt för myndigheten att hantera situationen hade varit att motivera en utebliven ersättning med att det inte kan ha varit lagstiftarens avsikt att sexköpare ska ersättas när de råkar illa ut. I stället valde Brottsoffermyndigheten en väg där man under sken av laglighet förklarade den uteblivna skadeersättningen med att ”samhället” ogillar köp av sexuella tjänster.
Jag har inget till övers för sexköpare (om någon trodde det) men här och nu gäller saken den brist på juridisk stringens och på respekt för allas likhet inför lagen som Brottsoffermyndighetens ängsliga beslut ger uttryck för. Det gör mig deprimerad att man i Sverige alls ska behöver påpeka att likhet inför lagen är en grundläggande rättsstatsprincip.