Den rikskända entreprenör och programledare som i våras åkte fast i ett av polisens tillslag mot sexhandeln i Stockholms innerstad, hann knappt gripas och offentligt gråta ut förrän justitieminister Morgan Johansson och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen meddelade att normalstraffet för sexköp ska bli fängelse och inte som hittills böter. Motiveringen var att hårdare straff avskräcker potentiella sexköpare ”eftersom uppgifterna i belastningsregistret då sparas längre och blir tillgängliga för fler myndigheter än vid bötespåföljd”.

Det är inte ofta man hör den s k allmänpreventionen åberopas så oblygt från politikerhåll, men här skedde det. Tilläggsdirektiv utlovades ”inom kort” till den redan sittande utredning som har till uppgift att ta hand om riksdagens alla tillkännagivanden på sexualbrottslagstiftningens område.

I en tid då hela landet kraftsamlar för att hantera en pågående pandemi var de båda statsrådens snabbfotade utspel kanske något oväntat. Men tillsammans med att press, radio och tv började granska Stockholmspolisens insatser mot sexköp, har det lett till en större medvetenhet om de prostituerades tuffa liv. Som många andra har jag blivit berörd av DN:s artikelserie i sommar med bl a den före detta ”eskorten” Hanna (16/6), imponerats av poliserna på fältet och känt glädje över människoödet Lena som efter 30 år som prostituerad och med kunder ända in i riksdagshuset, lyckades lägga av för att i dag leva Svenssonliv.

Sexköpsdebatten har alltså fått förnyad aktualitet efter att kändisentreprenören avslöjats som simpel torsk. Men fokus i den debatten bör riktas inte bara mot sexköparna utan även mot de prostituerade, de utsatta kvinnorna som det oftast handlar om, och deras ställning i rättssystemet. Angelägen läsning i det ämnet finns i den sommaraktuelle boken ”Feminism – En antologi”, under redaktörskap av Isobel Hadley-Kamptz. En av de vassa pennor som medverkar i antologin är Myra Åhbeck Öhrman som sätter fingret på en omständighet som undertecknad ruvat på en tid. Nämligen: Har den svenska sexköpslagens syfte någonsin varit att skydda dem som säljer sex?

För snart tio år sedan dubblade riksdagen straffmaximum för brottet köp av sexuell tjänst till fängelse i ett år, tidigare sex månader. Syftet med straffskärpningen var märkligt nog inte att domstolarna skulle döma ut längre fängelsestraff, utan regeringens och sedermera riksdagens ambition var att ”skapa ytterligare utrymme för att i allvarligare fall kunna göra en mer nyanserad bedömning av straffvärdet”. Det argumentet lät kanske bra men utgjorde enligt min mening en täckmantel för betydligt mer populistiska motiv. Lagändringen var utan nämnvärd betydelse men gick att marknadsföra som ett krafttag mot prostitutionen. Lagrådet påtalade bluffen för döva politikeröron. Trots den till synes kraftiga straffskärpningen förblev böter det normala straffet för sexköp.

Men nu, efter uppmärksamheten kring kändisentreprenören, ska det bli ändring lovar justitieministern. Fängelse ska bli det nya normala, inte böter. Vad spelar det då för roll att poliser och socialarbetare har varnat för att Johanssons straffskärpning riskerar att bli kontraproduktiv? För om fängelse blir normalpåföljd krävs en ofta komplicerad, tidsödande och resurskrävande rättsprocess för att någon över huvud taget ska bli dömd för sexköp. Samtidigt som det i dag snabba och effektiva systemet med erkännande på plats följt av ett strafföreläggande omöjliggörs.

Den som köper sex gör sig enligt brottsbalkens terminologi skyldig till brott mot ”allmän ordning”. När kriminaliseringen infördes för drygt 20 år sedan motiverades den med att det var oacceptabelt i ett jämställt samhälle att män skaffar sig tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Lagstiftaren såg i det avseendet inte någon skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution, alla sexköp ansågs så samhällsskadliga att de utgjorde brott mot den allmänna ordningen. Normalt sett finns det ingen målsägande att ta hänsyn till vid den typen av brott, men riksdagen försökte lösa dilemmat genom att sätta sig på två stolar. Man förklarade att en prostituerad kan få ställning som målsägande, under förutsättning att hon blivit ”förnärmad” eller lidit skada av brottet. Exakt hur förnärmad den prostituerade måste bli av det sexuella utnyttjandet för att kunna upphöjas till målsägare, har överlåtits till domstolarna att avgöra i varje enskilt fall. Nej, jag skämtar inte utan citerar ur riksdagstrycket (Prop. 2010/11:77, bet. JuU22).

Utredaren Anna Skarhed tangerade frågan när hon utvärderade hur effektiv sexköpslagen hade varit (SOU 2010:49). Hon konstaterade att sexköpsbrottet alltmer kommit att uppfattas som ett brott mot person och mindre som brott mot allmän ordning. Men Skarhed föreslog ingen lagändring utan landade i att spörsmålet behövde ses över mera allmänt. 

I remissbehandlingen av Skarheds utredning efterlyste tunga remissinstanser ett klargörande i målsägandefrågan. Åklagarmyndigheten menade att det var otillfredsställande att bedömningen av om den som utnyttjas i prostitution ska anses som målsägande måste avgöras från fall till fall. Utgångspunkten borde i stället vara att köp av sexuell tjänst alltid betraktas som ett brott mot person. Från domarhåll rekommenderades att frågan borde uppmärksammas vidare då reglerna inte tycktes anpassade till prostitutionssituationen. Enligt Juridiska fakultetsstyrelsen i Lund fanns ingen hållbar rättslig grund för att dela upp personer som säljer sex som sådana som är mer respektive mindre berörda.

Men varken regeringen eller riksdagen såg alltså något behov av att ändra reglerna och en gång för alla klargöra de prostituerades ställning i rättsprocessen. För de prostituerade innebär det att deras otrygga situation är än mer osäker och oförutsebar till följd av lagstiftarens försummelser.

Juridiken må vara komplicerad men för mig är svaret enkelt. Den som säljer sex ska alltid ha rätt att uppträda som målsägande i en rättegång, inte bara i de fall där en domstol kommer fram till att den prostituerade är tillräckligt förnedrad och berörd av brottet. Sexköp är något som sker mellan människor av kött och blod, och inget som i första hand förnärmar staten eller har med den allmänna ordningen att göra. Så när statsråden Johansson och Lindhagen nu filar på tilläggsdirektiv till den pågående sexualbrottsutredningen, lyft då också målsägandefrågan.

.