Medan Svenska Akademien fortfarande befinner sig i full storm har vårens turbulens runt Lagrådet hamnat i medieskugga och därmed klingat av trots att sviterna av lagstiftarens nonchalanta behandling av Lagråds yttranden kvarstår. I följetongen Lagstiftaren och Lagrådet har jag gjort fem nedslag; samtyckeslagen, utvidgat rökförbud, barnkonventionen, bostadsbristen och ”amnestilagen”.

Sett över hela mandatperioden är exemplen mångfaldigt fler.

Statsråd och riksdagsledamöter må i högtidstal och i andra sammanhang inpränta betydelsen av rättssäkerhet och rättsstatens principer. Men i praktiken ger man ofta blanka tusan i råden från den juridiska sakkunskapen i Lagrådet. Varför? Tydligen räknar regeringen och riksdagens företrädare cyniskt med att väljarkåren i allmänhet inte förstår eller bryr sig om de skadeverkningar som följer med dåligt genomtänkta och rättsosäkra lagar. Och att det för valframgångens skull är viktigare att kamma in populistiska poänger.

Till och från väcks frågan om behovet av en författningsdomstol i vårt land. I våras argumenterade t ex Centerpartiets rättspolitiker Johan Hedin för inrättandet av en sådan. Anledningen var just Lagrådets lika återkommande som negligerade kritik mot regeringsförslag. Lite paradoxalt av Hedin kan man tycka med tanke på att Centern så sent som helt nyligen gjorde gemensam sak med regeringen och röstade ja till den av Lagrådet i numera historiska ordalag sågade ”amnestilagen”.

Centerpartiet och Hedin illustrerar det dubbla spelet. Å ena sidan vill man från politiskt, företrädesvis borgerligt håll att Lagrådet ska ryta ifrån mot illa underbyggda förslag som inte håller måttet. Men detta gäller alltså bara när Lagrådets kritik riktas mot förslag från det politiska motståndarlägret. Fast inte ens då. Amnestilagen har jag redan nämnt, samtyckeslagen är ett annat mycket tydligt exempel. Lagrådet avstyrkte regeringens förslag och ifrågasatte om lagen alls behövdes samtidigt som den redan har skapat orealistiska förväntningar. Men glad i hågen tryckte en enig riksdag på ja-knappen.

I vår har riksdagen uppmanat regeringen att tillsätta en utredning för att se över hur domstolars och domares oberoende kan stärkas (betänkandet här). Detta är ett av riksdagens viktigare beslut under mandatperioden. Inte för att svenska domstolars oberoende för tillfället skulle vara hotat, för så är det knappast. Nej, men bara för att det just nu råder konstitutionellt lugn i landet är det ingen garanti mot att domstolarna också i Sverige i andra tider och i ett helt annat politiskt landskap skulle kunna utsättas och falla undan för politiska påtryckningar, vilket kunnat ske i Polen och Ungern trots att båda dessa länder hör till EU och Europarådskretsen. Det otäcka scenariot vill riksdagen alltså förebygga, tack för det!

MEN. Om riksdagen är så angelägen om att inte bara respektera utan också stärka domstolarnas och domarnas oberoende gentemot eventuellt framtida odemokratiska politiker, hur förklara riksdagen då att kritiska och av politiken oberoende yttranden från den juridiska expertisen i Lagrådet kan väga så lätt? Ekvationen går inte ihop

Om inte bättring sker bör på allvar övervägas att göra Lagrådets yttranden bindande för regering och riksdag. (Något som i så fall bör kombineras med stärkta resurser och fastare regler för hur Lagrådet ska utses; kanske bör Domarnämnden kopplas in så att regeringen inte frestas att bara utse ”snälla” justitieråd för tjänstgöring i Lagrådet).

I vilket fall vore en ordning med bindande lagrådsyttranden ett mer tilltalande och mindre krångligt alternativ till en författningsdomstol. Men i första hand vill jag rikta en uppmaning till kommande lagstiftare att respektera Lagrådet även när kollegiet av justitieråd som tjänstgör där avstyrker era lagförslag. Er högste uppdragsgivare, Folket, förtjänar det!

Denna min sista riksdagsvecka får detta bli mina slutord i följetongen om Lagrådet och Lagstiftaren.