Uppträdda som på ett radband har partiledare eller talespersoner av lägre rang från sex, ibland sju partier ansträngt sig för att inför den samlade mediekåren manifestera sin totala samsyn i den stora, övergripande frågan om vem som denna – eller nästa – mandatperiod ska regera landet.

Själv har jag inget principiellt emot blocköverskridande överenskommelser. Tvärtom, sådana kan vara nyttiga, rent av nödvändiga för att hitta lösningar på vår tids mest brännande samhällsproblem. Läs: bostäder, jobb, skola (=integration). Så långt inga problem.

Det är sedan, när de olika partierna sätter sig ner för att mejsla fram konkreta gemensamma politiska lösningar som skillnaderna blir tydliga. Och ”käbblet” bryter ut om höjda skatter eller sänkta? Mer statligt ägande eller mindre? Jobb och egen lön eller arbetslöshet och bidrag? Riskkapital och vinster i välfärden eller totalförbud? Låga trösklar in på arbetsmarknaden eller krav på avlagd examen? Så kan man hålla på att lista ideologiska olikheter som i praktiken är svåra att överbrygga. Samtidigt som redan byggda broar rivs. Ett exempel är den tidigare uppnådda blocköverskridande samsynen på Sveriges förhållningssätt i EU, till Mellanöstern och till den övriga utrikespolitiken – den politiska samsynen har 2015 sopats puts väck och ersatts av utrikesminister Margot Wallström.

Annandag jul för ett år sedan vaknade jag av larmsignaler i riksdagsmobilen. Gryningen hade ännu inte kommit till Karibien och uttrycket ”tagen på sängen” fick en djupare innebörd. Decemberöverenskommelsen var ett faktum. Jag kommenterade saken här och har under året som gått inte övertygats av statsvetare, enstaka partikompisar och andra DÖ-motståndare om att väljarna hellre hade velat ha det extra val som Stefan Löfven hotade med. Och någon sådan önskan har hittills inte utkristalliserat sig i årets opinionsmätningar.

Vad önskar då väljarna för 2016?

Låt mig konsultera spåkulan. Den säger att väljarna önskar vare sig nyval eller nya politisktekniska samverkanslösningar. I varje fall vill de inte att vi politiker ska göra sak av form. Det är mycket enklare – eller svårare. Arbetslösa vill ha jobb, bostadslösa vill ha bostad, föräldrar vill ha bra skolor åt sina barn, barn vill se sina åldriga föräldrar få god vård och omsorg, företagare vill ha råd att anställa, alla vill ha trygghet på gator och torg, alla vill ha en flyktinginvandring som är möjlig att hantera, alla – nåja, nästan alla – vill ha ett militärt försvar som inger trygghet i ett allt hotfullare omvärldsläge, osv.

Frågar ni mig så vinns alltså nästa val inte av den partikonstellation som lovar mest utan av den som kommer med de mest trovärdiga lösningarna.

Eller för att travestera Kurt Olsson (ca 4.03): Det räcker inte att hoppa högt, man måste kunna hoppa brett också.