Jag var inte ensam om att höja på ögonbrynet när Sveriges statsminister öste beröm över livstidsdomarna som Göteborgs tingsrätt avkunnade strax före jul mot de två män som stått åtalade för terroristbrott i Syrien 2013. Stefan Löfven kommenterade domarna så här (i SvD): ”Det är en viktig signal från rättssamhället, det är inte okej att åka ner och begå brott mot mänskligheten i andra länder”.

Det är självklart inte lämpligt att den som företräder regeringen betygsätter eller över huvud taget kommenterar en icke lagakraftvunnen dom. Bland annat därför att det kan ge intryck av att den styrande makten försöker påverka den dömande, i detta fall den eller de högre rättsinstanser som eventuellt kommer att överpröva tingsrättens dom. Men jag ser ingen anledning att kritisera Löfven alltför hårt. Han är statsrättsligt oerfaren och juridiskt okunnig, så det elefantinhoppet må vara honom förlåtet.

Nej, vad som framför allt fick mig att haja till var att statsministern gav ett så oförblommerat erkännande åt den så kallade allmänpreventionen. För Löfvens i och för sig olämpliga uttalande gav tveklöst intryck av att det äntligen är slut på socialdemokraternas snart 30 år gamla avståndstagande från tanken att domstolarna bör kunna ta hänsyn till att hårda straff kan ha avskräckande verkan på andra som funderar på att begå liknande brott.

Som svårt intresserad av kriminalpolitik i allmänhet och straffrätt i synnerhet var det givet att jag ville få klarhet i saken. Sagt och gjort, jag ställde i egenskap av riksdagsledamot en skriftlig fråga till justitie- och integrationsminister Morgan Johansson.

Min fråga (kan läsas här) går i korthet ut på att jag undrar om statsministern omprövat allmänpreventionens betydelse för domstolarnas rättstillämpning, eller om statsministern menar att just jihadister, när de står i valet och kvalet om de ska begå brott eller inte, utgör ett undantag? Är jihadister, till skillnad från andra potentiella brottslingar, så rädda för att svenska domstolar ser strängt på deras tilltag att de av den anledningen avstår från sina planerade illgärningar?

Närmare bestämt frågade jag alltså Morgan Johansson om vilken inställning justitie- och migrationsministern och regeringen har i fråga om allmänpreventionens betydelse för domstolarnas rättstillämpning. Ska allmänpreventionen återinföras som en sak för domstolarna att ta hänsyn till vid bestämmande av påföljd? Och i så fall för brottslingar i allmänhet eller bara för jihadister?

Trettondagsafton plingade det så till i mejlboxen. Det var från justitie- och migrationsministern och han svarade nej: ”Det pågår för närvarande inget arbete inom Regeringskansliet som syftar till att förändra principerna för påföljdssystemet eller påföljdsvalet.”

Johanssons svar kan läsas i sin helhet här och den observanta läsaren konstaterar att statsrådet duckar för frågan om allmänpreventionens betydelse – för jihadister och andra – och väljer att i stället ge en nybörjarföreläsning om straffrättens elementa.

Det enda intressanta med justitieministerns i övrigt intetsägande svar är att statsminister Löfven den här gången var ute och cyklade. Det är inte första gången det händer när statsministrar, oavsett politisk kulör, ger sig på att kommentera rättstillämpningen och juridiska principer. Ingen begär att regeringschefen till allt annat också ska vara en duktig jurist. Desto viktigare då att statsministern – och andra statsråd – rådfrågar den sakkunskap som finns i regeringskansliet innan de ger sig ut och fäktar på rättsväsendets fält.