I slutet av 1980-talet ändrades brottsbalken på så vis att domstolarna vid val av brottspåföljd inte längre skulle ta hänsyn till om straffet kunde avskräcka andra presumtiva brottslingar från att begå en liknande handling. Där försvann den så kallade allmänpreventionen – den allmänna laglydnaden skulle domstolarna inte längre bekymra sig om. Reformen var en stor seger för ”krum-liberalerna” som hade dominerat den svenska debatten alltsedan justitieminister Lennart Geijers dagar. Moderaterna protesterade, men det hjälpte föga.

Sossarna trodde inte på straffets avskräckande effekt då och har i alla fall officiellt inte ändrat sig på den punkten. Men så i måndags hörde jag statsminister Stefan Löfven kommentera Göteborgs tingsrätts livstidsdomar mot de två männen som Riksenheten för säkerhetsmål har åtalat för terroristbrott i samband med två mord i Syrien 2013.

Sveriges statsminister meddelade apropå domarna: ”Det är en viktig signal från rättssamhället, det är inte okej att åka ner och begå brott mot mänskligheten i andra länder.” Inrikesminister Anders Ygeman följde i sin tur upp med något i stil med att det var glädjande att nuvarande terrorismlagstiftning räckte för fällande domar.

Nu har juridikprofessor Mårten Schultz initierat en debatt om det var rätt eller fel av statsråden att över huvud taget uttala sig om dessa ännu inte lagakraftvunna domar. Ja, med tanke på att politiker och i synnerhet de ansvariga statsråden ska avhålla sig från att blanda sig i domstolarnas dömande verksamhet. Schultz utvecklar sitt resonemang i SvD och hos Nordegren & Epstein i P1.

Som ledamot av Konstitutionsutskottet gör jag klokast i att inte ge mig in i den diskussionen då KU på sitt bord har fått en anmälan i ämnet. Den kommer att behandlas i sedvanlig konstitutionell ordning.

Däremot tillåter jag mig att konstatera att varken statsministern eller hans inrikesminister tycks ha koll på att deras parti för snart 30 år sedan dödförklarade den ursprungligen bärande idén i Brottsbalken att hårda straff kan ha avskräckande verkan på andra som funderar på att begå liknande brott.

Eller menar Sveriges statsminister och hans inrikesminister att just islamistiska fundamentalister som står i valet och kvalet om de ska halshugga och lemlästa en ”otrogen” utgör ett undantag? Att just islamistiska fundamentalister påverkas till att avstå från sina planerade illgärningar av fruktan för att svenska domstolar ser strängt på deras tilltag?

Nog för att religiöst influerade terrorister är undantag, men på ett annat sätt än vad Löfven och Ygeman tycks föreställa sig. Det är naivt att tro att jihadister som lockas att strida i Syrien och Irak ändrar sitt beteende på grund av svenska domstolars göranden och låtanden.

Men om de båda statsrådens uttalanden med anledning av Göteborgs tingsrätts livstidsdomar i terrormålet, kan väcka en debatt om allmänpreventionens återkomst i svensk straffrätt – ja, då är jag den första att välkomna det.