Som jag konstaterade i mitt förra inlägg (se nedan) – kommentarer i alla riktningar har inte saknats om vad den uppnådda överenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innebär. Men i mångt och mycket bygger uppgörelsen alltså på de principer och förslag som Alliansen presenterade i början av december på DN Debatt. Det vill säga att det behövs nya spelregler som gör det möjligt för en minoritetsregering att få igenom sin budget och därmed kunna regera landet.
Men visst, inget av partierna – inte S och inte M – skulle i mars ha velat gå till extra val på den så kallade Decemberöverenskommelsen, för då skulle väljarnas straffdom ha kunnat bli hård. Ändå görs julhelgen 2014 från båda lägren bedömningen att man genom den uppgörelsen bäst räddar Sverige. Det är ett tecken så gott som något på att det råder undantagstillstånd i svensk partipolitik.
Från min för tillfället karibiska horisont har jag inte slaviskt följt det senaste dygnets kommentarer. Men vad jag hittills har läst räcker för att se att det från allianshåll finns ett betydande missnöje med överenskommelsen. Det återstår alltså ett hårt pedagogiskt arbete också för mig och andra partikompisar att övertyga väljarna om att decemberöverenskommelsen (är inte bekväm med namnet, men låt gå) var nödvändig för att säkra minoritetsregeringars möjlighet och förmåga att styra landet åtminstone till 2022. Det är inte så illa i ett politiskt läge som är unikt svårt oavsett om man är regering eller befinner sig i opposition.