Sagan om Andersson, Johansson och Talmannen

I november när Stefan Löfven avgår som partiordförande, avgår han också som statsminister. Eller som Socialdemokraterna skriver: “Efter att kongressen valt en ny partiordförande kommer Stefan Löfven att gå till talmannen och begära entledigande som statsminister. Därefter tar talmannen vid”.

Och talman Andreas Norlén kan förstås sin regelbok och kommer därför att entlediga inte bara statsministern utan även regeringens övriga ministrar. Samtliga statsråd får dock behålla sina befattningar till dess att en ny regering har tillträtt. Fram till dess är regeringen Löfven en så kallad expeditionsministär med i praktiken begränsade befogenheter. Så långt är allt klart. I teorin.

Löfvens besked att han i höst lämnar som partiordförande och statsminister rimmar ju inte alls med hans försäkran rätt nyligen att han brinner av lust att ge järnet i nästa års valrörelse. Den plötsliga kovändningen har av statsvetare, politiska kommentatorer och andra tolkats som att Löfven – tilltufsad av misstroendeförklaringen i somras – har fått nog och inte mäktar med en valrörelsen som skulle bli tuff för Socialdemokraterna med honom som slitet vallokomotiv. Kan bara instämma i detta och plussar dessutom på med Löfvens otaliga andra bekymmer: misslyckandet att få stopp på dödsskjutningar, den förväntade parlamentariska turbulensen kring regeringens höstbudget, grämelsen över vänsterledarens svek, den svenska byggindustrins framtid, regeringens kritiserade senfärdighet vad gäller de afghanska tolkarna, med mera. I Löfvens kläder hade även jag velat vara långt härifrån redan nu.

Så nej, jag tror inte att det blir Löfven som leder en expeditionsministär efter att talmannen först befriat honom från statsministerämbetets bojor. Troligare är att Löfven utser ett av sina statsråd som ställföreträdande statsminister i en övergångsregering (en möjlighet som mig veterligen hittills ingen statsminister har använt).

För att etablera Magdalena Andersson som sin efterträdare på statsministerposten kan det tyckas rimligt att Löfven utser henne som ställföreträdare att leda övergångsregeringen. Fast då infinner sig frågan om Andersson samtidigt kan vara finansminister? Jo, det funkar nog om riksdagen redan i en första omröstning godkänner henne som statsminister. Därefter får efterträdaren på finansministerposten trixa igenom en av Andersson framtagen budget vars innehåll behöver stöd av, förutom MP så klart, både C och V för att klubbas av riksdagen.

Men om riksdagen inte godkänner Andersson i en första statsministeromröstning? Den knivigheten måste Löfven rimligen väga in, och vill han skona Andersson från risken att få sina kort bortspelade i förtid, ja då uppdrar han det oglamorösa jobbet att leda övergångsregeringen till justitieminister Morgan Johansson, det statsråd som har längst regeringserfarenhet.

Så långt enligt det här scenariot har Löfven alltså utsett Johansson att i höst leda övergångsregeringen medan Andersson stretar på som finansminister med fokus inställt på att en riksdagsmajoritet (175 ledamöter) i en första, andra eller om nödvändigt tredje omröstning inte ska underkänna henne som statsminister. Avgörande för utgången av omröstningarna kan mycket väl bli huruvida Andersson lyckas göra både C och V nöjda med höstbudgeten. Med nejröster från dessa partier står talmannen inför situationen att antingen föreslå riksdagen en fjärde statsministeromröstning, vilket är en stor risktagning. För skulle riksdagen förkasta även det fjärde förslaget, då ska talmannen utlysa extra val. Ja, om inte ordinarie val ändå ska hållas inom tre månader, vilket inte är aktuellt här.

Vad gör talmannen i det läget? Utlyser extra val någon gång i februari/mars – cirka ett halvår före ordinarie riksdagsval den 19 september? Knappast. Det finns inget i grundlagen eller konstitutionell praxis som hindrar talmannen från att helt enkelt vägra att utlysa extra val med åberopande av att ordinarie val ligger för nära, allt motiverat av hänsyn till landets och medborgarnas bästa. Ett innovativt grepp som skulle ge talmannen en framträdande plats i Sveriges konstitutionella historia. Självklart har talmannens beslut föregåtts av sonderingar med talmanspresidiet och samtliga riksdagspartier, men i sista ronden är det talman Andreas Norlén som allsmäktigt bestämmer.

Vintern övergår i vår och snart är det försommar med en valrörelse runt hörnet. Magdalena Andersson, som är stukad både som finansminister och statsministerkandidat, blir allt djupare insyltad i Socialdemokraternas kampanjplanering inför valrörelsen. Som partiordförande deltar hon numera i dagliga möten på Sveavägen 68. Gräsrötter, kampanjgeneraler, partistrateger tycker det är okej att Andersson är med via länk.

Och Morgon Johansson regerar vidare med sin expeditionsministär. Storpolitiska händelser i Europa och övriga världen pockar på regeringens medverkan i fredsseminarier, biståndskonferenser, hantering av miljö- och naturkatastrofer, med mera. Morgan Johansson inser att landets och regeringens anseende i FN och EU kräver att han som statsminister (nåja) faktiskt börjar agera med pondus på den internationella arenan – allt för att upprätthålla respekten för den svenska humanitära stormakten.

Om snart ett år är det val. Därefter inleds en ny fyraårig mandatperiod – med eller utan kvinnlig statsminister.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.