Knapptrycket som ligger mig varmast om hjärtat är när jag som nyinvald riksdagsledamot tryckte grönt till det vilande grundlagsförslaget att slopa filmcensuren för vuxna. Precis som vid alla andra grundlagsändringar togs beslutet med enkel majoritet och filmcensuren avskaffades äntligen den 1 januari 2011.

Händelsen dök upp i minnet när jag såg att Centerpartiets Annie Lööf tillsammans med partisystern Linda Modig vill införa krav på kvalificerad majoritet vid grundlagsändringar, med motivet att vår liberala demokrati behöver skyddas bättre (DN Debatt 30/8). Vilken enfald, tänkte jag i mitt stilla sinne, för om krav på kvalificerad majoritet hade gällt för ett decennium sedan och var tredje riksdagsledamot hade motsatt sig förändringen, då hade vi som utgjorde den stora majoriteten tvingats se vår frihetliga reform falla.

I rättvisans namn bör sägas att Lööf inte är ensam om sin uppfattning. I kommittédirektiven till den pågående grundlagsutredning är det klart uttalat att utredningen ska bedöma om det bör införas ett krav på kvalificerad majoritet vid riksdagsbeslut om grundlagsändringar. I direktiven understryks särskilt att ”uppdraget att utreda formerna för ändringar av grundlagen bygger på en överenskommelse mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna” (sid 5). 

Kort bakgrund: Enligt regeringsformen kan riksdagen ändra grundlagarna – spelreglerna för vårt demokratiska statsskick – genom att med enkel majoritet rösta ja till grundlagsändringar vid två beslutstillfällen med mellanliggande val (RF 8 kap 14 §). Två olika riksdagar måste alltså godkänna ändringen, men vid båda tillfällena räcker det att antalet ja-röster är fler än nej-rösterna. Detta är en ordning som riksdagen hittills har ansett fungera väl, häromåret när frågan var uppe för behandling avslogs samtliga motionsyrkanden om att ändra formerna för grundlagsändringar (bet 2018/19:KU30). Noteras kan att den gången hade Centerpartiet ingen avvikande uppfattning. Att Annie Lööf och hennes parti nu har ändrat sig motiverar man med att vårt statsskick måste skyddas mot antidemokratiska krafter som vill ”montera ner den liberala demokrati inifrån”. 

Varken i kommittédirektiven eller i DN Debatt-artikeln sägs något om hur stor man vill att den kvalificerade majoriteten av riksdagsledamöter ska vara för att driva igenom en grundlagsändring mot en minoritets vilja. Men låt oss anta att det ska krävas 2/3 av de röstande (66,7 procent).

Antag vidare att den liberala demokratin i vårt land på allvar är hotad av demokratiskt tvivelaktiga partier som gjort succéval och tillsammans har ca 35 procents väljarstöd i ryggen. Koalitionen av övriga partier varav vissa ingår i regeringen, andra inte, enas över blockgränserna om att gå fram med grundlagsändringar i syfte att stärka skyddet för vår demokratiska rättsstat, t ex begränsa föreningsfriheten för antidemokratiska och rasistiska sammanslutningar. Men förslagen faller redan vid den första omröstningen eftersom koalitionspartierna inte klarar att samla en kvalificerad majoritet. De antidemokratiska krafterna är visserligen i minoritet, men är tack vare Annie Lööfs med fleras omröstningsreform stora nog att blockera grundlagsändringar som anses nödvändiga just för att skydda den svenska demokratin. Exemplet visar att reformivrarna i sin (goda) ambition att rida spärr mot en antidemokratisk nyordning inte har insett att myntet har två sidor. Därav min inledande anklagelse för ”enfald”.

Men finns det verkligen ett hot ”på riktigt” mot vår hundraåriga svenska demokrati? Ja, i varje fall om man ska tro statsminister Stefan Löfven som slog in på grundlagsspåret direkt efter att han i valet 2018 hade säkrat regeringsmakten genom Januariöverenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna: ”Nu med Januariavtalet kan vi stå upp för ett samhälle med fria medier och oberoende rättsväsende, själva grunden för den liberala demokratin” (SvD 7/2 –19). Därefter har Löfven gång efter annan varnat för att den svenska demokratin är hotad. Så sent som i mars larmade han i SVT:s  30-minuter om att en moderatledd regering kommer att äventyra rättsstaten och dess grundläggande principer genom att samarbeta med Sverigedemokraterna efter nästa val. 

Om detta går att säga mycket, men en logisk slutsats av Löfvens resonemang är att han måste finna det ovärdigt en demokrati och rättsstat att ha tusentalet SD-nämndemän som domare i våra domstolar. För faktum är att Sveriges domstolar sedan länge har ca 8 000 politiskt nominerade nämndemän, varav ca 1 000 sitter på SD-mandat och därmed har inflytande i våra domstolar. Så ja, jag väntar fortfarande på att Löfven ska ta initiativ till att avskaffa systemet med politiskt nominerade domare. 

Självfallet är även jag bekymrad över vad som händer i bl a Polen och Ungern. Under min tid i EU-nämnden engagerade jag mig i just den frågan. Vi var flera ledamöter från olika partier som försökte pressa regeringen Löfven att ligga på hårdare i EU för att där åstadkomma fördragsändringar som gör det möjligt att inte bara med hot utan med kännbara ekonomiska sanktioner straffa auktoritära regimer som inte lever upp till rättsstatens principer. Tyvärr har lite hänt på den fronten, papperstigrar har det funnits gott om men i realiteten har Polen och Ungern kunnat gå på i ullstrumporna och ändå behålla sina gigantiska EU-bidrag.

Åter till Sverige. Vilka är egentligen de antidemokratiska krafter som Löfven och Lööf gång på gång varnar oss väljare för? Centerns Linda Modig lämnade ett besked i P1 Morgon (2:18:30 in i programmet). Sverigedemokraterna så klart. Modig sa det inte rent ut men underförstått låg att en moderatledd regering som samarbetar med SD kan innebära slutet för vår rättsstat, domstolars oberoende, fria medier, med mera.

Har förresten Centerpartiet ändrat uppfattning i frågan om politiskt tillsatta nämndemän i våra domstolar? Jaså inte. 

Så länge jag var aktiv i politiken brukade jag drömma om en framtid där grundlagsfrågor blev valfrågor som ivrigt diskuterandes på gator och torg. Jag menade då och gör så fortfarande att den demokratiska rättsstaten, oberoende domstolar, rättssäkerhet, skyddet för mänskliga rättigheter, fria medier, är grundförutsättningen för allas vår välfärd. Därför sörjer jag att landets statsminister och regeringens största samarbetsparti har börjat använde grundlagen som simpelt tillhygge för att vinna poäng på att fula ut ett av riksdagspartierna och misstänkliggöra ett annat.