Flera veckor efter hemkomsten från höstens resa i svenskbygdens Österbotten är det krigsskadeståndsskonaren Vega och träbåtsvarvet i Jakobstad som går på repeat i minnet. Låt vara i konkurrens med Stora ofreden, slaget vid Oravais, Frihetskriget, Mannerheim osv. Ursäktar mig med min gamla svaghet för snygga skutor och finsnickrade seglarsnipor.
Tänk att Jakobstadarnas skeppsbyggartraditioner går tillbaka ända till 1660-talet. Och att de forntida båtbyggarna hade historiskt utbyte med Karlskrona (!) när det gäller konsten att bygga lika ljuvliga som funktionsdugliga båtar. Tack vare skickliga entusiaster – hade själv nöjet att möta Fredrik Östman – lever båtbyggarkonsten i Jakobstad vidare. Svårt att inte vara imponerad.
Vega, då? Hon var en av totalt 91 träskonare som utgjorde en del av Finlands krigsskadestånd till dåvarande Sovjetunionen efter andra världskriget. Totalt uppgick skadeståndet till 300 miljoner dollar, en ofantlig summa för det svårt krigsdrabbade landet. För att alls kunna leverera några träfartyg tvingades finländarna bygga skepp på löpande band. Den stora uppoffringens vinstsida var att man samtidigt utvecklade en framgångsrik exportindustri. Medan ryssarna såg ut som fågelholkar i ansiktet när träfartygen behövde repareras. Haha!
I dag är skadeståndsbåten Vega återbördad till Finland och står på slip i ett skjul där ideella krafter sedan ett tjugotal år sliter med ett omfattande restaureringsarbete. Förutsatt att EU-stöd tickar in är ambitionen att hon – i likhet med regalskeppet Vasa – ska föräras ett spektakulärt museum. Allt för att påminna omvärlden om den finska skeppsbyggarkonsten men även – och framför allt, om jag tolkar Vegastiftelsens guide rätt – för att Vega ska bli en permanent påminnelse om det på alla sätt orättvisa krigsskadestånd som Finland tvingades betala för att bevara sin självständighet, ett skadestånd som till punkt och pricka var betalt 1952. Det är vad jag kallar ”sisu”.
Den Stora ofreden är en annan påminnelse om det finska folkets lidande under ryskt förtryck. De ryska härjningarna följde på Sveriges nederlag i slaget vid Storkyro 1714 under det Stora nordiska kriget. Jag lämnar detaljerna därhän och riktar ljuset på Monumentet i Napo by som rests över slaget. Vår eminenta ciceron, professor Nils Erik Villstrand, blev märkbart rörd av åsynen av den stora stenbumlingen. Bland andra illgärningar förgrep sig de ryska trupperna (som behärskade Finland fram till freden i Nystad 1721) så skoningslöst på de finska kvinnorna att det snarare var regel än undantag att barnen som föddes vid denna tid var resultatet av våldtäkt.
Militärjargongen ”fienden anfaller från öst” är vida känd. Men för mig fick de orden kött och blod först när jag besökte slagfältet i Oravais. Den 14 september 1808 stod den avgörande drabbningen under Finska kriget och det var alltså där Sverige i praktiken förlorade den s k östra rikshalvan till Ryssland. Krutröken sticker i näsan. Tusentals sårade och stupade soldater ligger i drivor på fälten. Bara jag som ser krigets fasor framför mig?
Jag kan ingalunda skryta med att ha djupa kunskaper i finsk historia men jag har i alla fall bättre insikter efter resan till Österbotten. Bland annat vet jag hur general Gustaf Mannerheims rum var möblerat i länsresidenset i Vasa. Det var därifrån han planerade och ledde de vita trupperna mot de röda under frihetskriget. Till avdelningen kuriosa hör att generalen sov i en spartansk säng precis bredvid sitt skrivbord. För mig fylls det där rummet med ytterligare laddning av att jag också har beskådat och begrundat monumentet på Närpes kyrkogård över de mestadels unga män som stupade på den vita sidan. Granne med det monumentet ligger en av Finlands många soldatgravar från krigen mot Ryssland 1939-44. Så fascinerande kan jag tycka, att Mannerheim – hatad av socialisterna efter det blodiga frihetskriget – 20 år senare ändå fick med sig hela det finska folket att som en man stå upp och försvara fosterlandet mot de ryska angriparna.
I källaren till Finska Bankens forna kontor i Vasa huserar numera Krigsveteranmuseet. Det ska med en gång sägas att personligen ”brinner” jag inte för museala vapen, medaljer, soldatskidor, uniformer eller andra persedlar. Men alla dessa krigsattiraljer framstod plötligt i ett nytt sken när känslorna tog över hos guiden Kaj (uppskattningsvis 80+) och han med darrande röst vittnade om vilka umbäranden och avkall på det mesta som det finska folket genomled inte bara under krigsåren utan också som en direkt följd av Finlands påtvingade krigsskadestånd till ryssarna efter andra världskriget.
Och då är vi tillbaka i Jakobstad och krigsskadeståndsskonaren Vega. Före den här resan visste jag som sagt inte mycket om vare sig Jakobstad eller krigsskadeståndet. Men i grannlandet minns generation efter generation det ohyggliga pris i liv och egendom som man fick betala för att bevara Finlands självständighet. Den som vill skänka en slant till Vega-stiftelsens arbete med att restaurera skonaren och ge henne ett eget museum, kan göra det här.
Tack för att du delade med dig av dina intryck!
Kändes viktigt att göra det ?