Silberstein skriver om nödvändigheten att minnas

Journalisten Margit Silberstein är född 1950. Författaren Niklas Rådström tre år senare. Båda är bokaktuella med självbiografier. Min avsikt är inte att agera bokrecensent men för begriplighetens skull, här två korta resuméer:

Margit Silbersteins “Förintelsens barn” är en berättelse om hur hon (tillsammans med lillebror Willy) växer upp i Norrköping med föräldrar som mirakulöst har överlevt Förintelsen. Silberstein skildrar ett varmt harmoniskt familjeliv men där föräldrarnas hemska minnen går i arv till barnen och blir en blytung mental ryggsäck att bära.

I “Som har inget redan hänt” tar Rådström läsaren med till augusti 2017. Han och hustrun är på lantstället på Öland när Rådström misstänker att han drabbats av “en smärtsam giktattack i höger fot”. Några dygn senare får han på Kalmar lasarett diagnosen akut blodcancer. Boken pendlar mellan tvivel och hopp från sjukbädden (Rådström överlever) och varvas med minnen från barndomen.

Silberstein och Rådström är alltså i stort sett jämgamla. Samma år som hon var sex fyllde han tre år. När Margit som liten flicka gör allt som står i hennes makt för att vara sin traumatiserade mor till lags, promenerar Niklas hand i hand med Anne Franks pappa Otto i Basels zoologiska trädgård. Ja, så att mamma Rådström (som var journalist) på hotellrummet ska kunna skriva färdigt sin intervju med Otto Frank. Några år senare gör Rådströms mor en reportageresa där hon besöker Eva Brauns syster i München, “… det innebar att hon hade varit ett enda handslag från både Adolf Hitler och Anne Frank”, summerar Rådström och erfar en svindlande känsla av att “stå tätt intill tidens obönhörliga framåtrörelse” (sid 74 ff).

Att jämföra Silberstein och Rådströms erfarenheter är ett vanskligt företag, men så mycket är klart att båda återger minnen som inte lämnar läsaren någon ro. När barnet Rådström håller Otto Franks hand och när hans mor intervjuar Hitlers svägerska är Förintelsen ännu nära i tiden. Samtidigt grundläggs hos den unga Margit ett livslångt trauma över det lidande som hennes föräldrar utstått och överlevt men som slutade med så ofattbart många judars död i Auschwitz och andra förintelseläger.

Olika livssituationer och händelser utspelar sig parallellt och bildar ett gemensamt tidsminne om vad som hände – och aldrig får hända igen.

Fotnot: Den viktigaste resan jag har gjort gick i Förintelsens spår. Skrev om mina upplevelser här och här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.