Man vill inget hellre än att snacka om det angelägna. Övertyga världen om att ens argument är bäst, de enda giltiga. Ämnet kan gälla allt från skattetrycket till hur föräldraförsäkringen ska fördelas, eller Konstfacks arbete mot strukturell rasism och social snedrekrytering. Men någonstans på vägen – i en artikel eller intervju – smyger det sig in en luddig formulering, en felsägning, som debattmotståndarna kvickt tar fasta på. Vad menar du? Va? Va? Va? Med följden att du måste lägga all kraft på att förklara dig, försvara dig och till sist – be om ursäkt. Det blir ingen debatt i sakfrågan.

Hemkommen från shoppingturen funderar jag på var i trädet vid småfåglarnas fröautomater jag ska hänga upp det inhandlade paketet cocosfett. Vrider och vänder på halvkilosklumpen och … jäklar anamma, här står jag och håller i en vit kub! För ett par veckor sedan hade jag inte ägnat den banaliteten en tanke. Nu associerar jag på en tiondels sekund blåmesarna och talgoxarnas cocosfett till Konstfack och Vita havet-debaclet.

Parentes: Efter att ha konsulterat Wikipedia vet jag att den vita kuben har noll att göra med fågelmat i vinterkylan utan är ett ”samtidskonstens utställningsformat” som fick sitt genombrott sent 60-tal. Kort sagt handlar det om gallerior och museer där konstverk ställs ut i rum med vita väggar som inte konkurrerar med/stör de utställda verken. Fast det visste ni säkert redan.

För min del behövs inte fler inlägg på kultursidor och annorstädes om det olämpliga/tragiska i att Konstfack byter namn på utställningslokalen Vita havet, eller inte. Än mindre om den absurda motiveringen till det. Inte så att Brown Island anser att färgen vit i namnet Vita havet är rasistisk. Men man har själv medverkat till att ge det intrycket i debatten (se ovan stycke ett). Oklart dock vad Brown Island menar med att ”… Det är viktigt att prata om att Vita havet, som exemplifierar den vita kuben, inte är en neutral plats (min kursivering). Det är snarare en ideologiskt ritualiserad plats med rötter i den västerländska modernismen – en tradition som har förespråkat idéer om vithet, renhet och rasbiologi” (DN 6/2).

Brown Islands fixering vid vitheten är sorglig och även ett strategiskt misstag. I stället för att leda till en kritisk granskning av Konstfacks arbete mot rasism har svensk opinions- och kulturdebatt i flera veckor nu handlat om struntsaken huruvida Vita havet är ett lämpligt namn på en utställningslokal. Det var knappast Brown Islands avsikt att göra sig själv till en karikatyr i den antirasistiska kampen. Men så blev det.