Ohyggligheterna som skedde var uppenbara för alla. Ändå reagerade inte människorna som levde i närliggande gårdar och hus. När intrycken från studieresan i Förintelsens spår – tack Forum för levande historia – nu har sjunkit in efter ett par dygns hemmanormalisering är det bilderna från besöket i Chelmno som tydligast etsat sig fast på näthinnan. Mitt i byn, ett stenkast från kyrkan, upprättar nazisterna inget arbetsläger utan ett dödsläger. Enda syftet vara att döda, förinta. Inemot 200 000-250 000 människor, kanske ännu fler, de flesta judar, avrättas genom att antingen fösas in i gasbilar eller arkebuseras på vad som till för några år sedan var platsen för en grönsaksmarknad. I dag ser man bara en tom grön gräsplan.
Ytterst få överlevde Chelmno, fyra personer lärde jag mig av vår guide Ola Flennegård: Michael Pochlebnik, Jakub Grojnowski, Mordechai Zurawski och Simon Srebrnik. Utan deras vittnesmål kunde eftervärlden ha varit ovetande om det systematiska dödande som nazistförbrytarna genomförde på denna plats. Vår civilisations utveckling är med andra ord beroende av att människor överlever och kan berätta.
Chelmno var inte det enda lägret som nazisternas upprättade i Polen, i veckan har jag också besökt före detta gettot i Lodz, arbetslägret Auschwitz, förintelselägret Auschwitz-Birkenau, koncentrationslägret Plaszow. Så visst, Polen har en svart nutidshistoria. Men mer på grund av Tyskland än på egna meriter. Ämnet är känsligt. Därför uppstod det diplomatiska förvecklingar när Barack Obama i fjol råkade använda uttrycket ”polska dödsläger”. Polens premiärminister Tusk nöjde sig inte med mindre än en personlig ursäkt från Amerikas president. Jag tycker att Tusk gjorde rätt.
En fråga dröjer sig ändå kvar. Att Nazi-Tysklands utrotning av de polska judarna hör till världshistoriens mest fasansfulla illdåd, är vi nog alla överens om. Men hur kom det sig att Polen blott 25 år efter andra världskrigets slut tvingade sina judiska landsmän att emigrera för att komma undan de inhemska förföljelserna 1968? (Lästips här, här och här). Polen var kommunistiskt, säger någon.
Nej, jag förstår inte, och kommer nog aldrig att begripa hur antisemitismen över huvud taget har kunnat överleva året 1945.