Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, heter som bekant författaren Göran Rosenbergs Augustprisbelönade bok. Rosenbergs familjehistoria fick mig tidigare i dag att för en gångs skull stå över Södermalmsmoderaternas lördagskampanj på Medborgarplatsen. Det må vara nomineringstider, men det var trots allt rätt prioritering. För i morgon den första september, samma dag som Tyskland 1939 anföll Polen, tung symbolik med andra ord, lyfter undertecknad och ett tjugotal riksdagsledamöter från Arlanda med destination Poznan, och vidare till Lodz, Auschwitz och Krakow.

Nästa vecka (ja, jag missar helt Obamas Sverigebesök) kommer vi att resa i Förintelsens spår. Det blir garanterat plågsamt. Av den anledningen, gissar jag, har arrangören Forum för levande historia anlitat Göran Rosenberg för att om kvällarna leda ”avrundande samtal” med oss ledamöter. Vi förväntas vara i behov av någon slags debriefing, med andra ord. Så nej, det är inte direkt någon nöjestripp som jag i kväll packar resväskan för.

I veckan som gick har jag annars fått veta att jag lever. Tänker på alla de ilskna, obalanserade och ibland rent hatiska utbrott i kommentarsfältet med anledning av mitt inlägg om Skolinspektionens oproportionerligt hårda beslut att från den ena dagen till den andra förbjuda internatskolan Lundsberg undervisa sina elever. Beslutet är dessbättre överklagat, något som även Skolinspektionen nu välkomnar. Hur man nu ska tolka det. Är det eftertankens kranka blekhet som har infunnit sig?