Spelar hudfärg någon roll? Så heter en studiecirkel (med start 5/11) i höstkatalogen från ABF Stockholm. ”Efter denna kurs ska du som deltagare få med dig verktyg till att synliggöra maktordningar och reflektera normkritiskt utifrån hudfärg. Vilken position har du och hur kan du i din position vara en del av strukturer som upprätthåller maktordningar i vårt samhälle samt hur kan du bättre bemöta hudfärg. Med kursen ska du kunna känna dig stärkt med kunskaper inom olika begrepp och hur vithet opererar i samhället”. Det är den intersektionella analysmetoden som här beskrivs i all sin prydno. Gissar att jag som infödd vit smålänning skulle uppleva mig strukturellt diskriminerad om jag dök upp på kursen.

Läser TT:s intervju med vänsterns Nooshi Dadgostar, som i helgen väljs till Jonas Sjöstedts efterträdare. I intervjun pekar Dadgostar ut den intersektionella analysen som partiets skarpaste vapen mot förtryckande strukturer och dito normer.

Jag skulle kunna nöja mig med att skaka på huvudet och sucka att jaja – Dadgostar kör på i upptrampade vänsterspår: …”samma strukturer, samma normer” …”som upprepar sig såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”. Fast då skulle jag inte ta Dadgostar på allvar, och hur märkligt det än kan låta tycks det vara precis vad Dadgostar vill uppnå. För enligt den intersektionella strukturanalysen är vita västeuropéer per definition rasister, sexister och homofober som i sin medvetna eller omedvetna maktfullkomlighet förtrycker alla dem som inte fötts som vita och privilegierade. Och inte vill väl Dadgostar att sådana svin till människor ska ta henne på allvar?

Låt oss backa till början av 2000-talet och Masoud Kamalis intåg i det statliga utredningsväsendet. Den förslagne professorn fick dåvarande integrationsminister Mona Sahlin att lägga ner den redan arbetande integrationspolitiska maktutredningen och ersätta den med en ny på temat strukturell diskriminering, under ledning av vem? Jo, just densamme Kamali som utgick från det intersektionella perspektivet och vars utredning landade i att lösningen på diskriminerande strukturer är – diskriminerande strukturer. Det blev pannkaka av alltihop och Kamalis förslag troddes allmänt bli förpassat till arkivhyllorna ”utan åtgärd”. Men så icke.

För nu visar Johan Lundberg i boken När postmodernismen kom till Sverige att lejonparten av Kamalis förslag har genomförts i det tysta. Den av honom omhuldade intersektionella analysen har slagit rot och blivit högsta mode till och med på områden som väl knappast Kamali själv vågat föreställa sig. Ett på samma gång komiskt och tragiskt exempel finns i Tillväxtverkets handbok Ett intersektionellt perspektiv på jämställd regional tillväxt från teori till praktik. En vägledning.

Det snömos som läsaren där kan ta del av trotsar all beskrivning. Man tvingas stå ut med ett oupphörligt idisslande om behovet av ett ”intersektionellt perspektiv i företagsfrämjandet”. Jag låter Johan Lundberg på sitt milt ironiska sätt stå för slutomdömet: ”Det finns naturligtvis anledning att fundera över om reproducerandet av bilden av Sverige som ett land genomsyrat av förtryckande strukturer och destruktiva maktrelationer med anor från kolonialtiden är det mest relevanta sättet att närma sig frågor om hur man ska få fart på regional tillväxt”.

Klokast alltså att lägga av med huvudskakandet och faktiskt ta vad Nooshi Dadgostar säger på allvar.