En domstolsjury i New York har funnit den forne filmmogulen och världens mest ökände Metooman Harvy Weinstein skyldig till sexuella övergrepp och en våldtäkt. Vilket straff Weinstein får meddelas i övermorgon (11/3). Det har spekulerats i ett fängelsestraff på uppemot 25 år. Samtidigt avtjänar den svenska Metoomannens frontfigur, den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault, sista delen av sitt två och ett halvt år långa fängelsestraff för två våldtäkter. Detta sker i bostaden med elektronisk fotboja. I maj blir Arnault också formellt frigiven.

Den som följt mitt bloggande om rättegången och domen mot Arnault (här, här och här) vet att jag tycker att han dömdes oproportionerligt hårt. Jag ifrågasatte inte att Arnault hade gjort sig skyldig till de handlingar han åtalades för men vad jag saknade i domarna var ett resonemang om gärningarnas straffvärde. Ja, straffvärdet relativt riktigt grova sexualbrott, typ överfallsvåldtäkter, som inte sällan resulterar i domar på 2-3 års fängelse, dvs i samma härad som Arnaultdomen.

Domstolarnas stränga syn på Arnaults beteende kunde, menade jag, vara ett fall av hyperkorrektion, dvs domstolarna var så angelägna om att inte misstänkas för att i förstockelse spjärna emot Metoovågen att de tog alltför lite hänsyn till de för Arnault mildrande omständigheterna, såsom att målsäganden själv hade tagit initiativ till det sex som sedan under en kort stund gick över gränsen för samtycke. Dessutom fick själva processen i förening med mediebevakningen närmast ”rituell karaktär”, för att citera Dan Korn.

Man kan dra olika slutsatser om Metoos betydelse utifrån Weinstein- och Arnaultfallen. Men oavsett vad domen mot Weinstein (i första instans) blir nu på onsdag och vare sig man tycker att Arnaultdomen är rättvis eller inte, så har de rättsliga efterspelen till dessa båda herrars brottslighet gett fart åt Metoorörelsen och bidragit till att ge kvinnor kraft, mod och upprättelse. Samt lett till att vaksamheten mot mäns sexuella utnyttjande av kvinnor fått genomslag inom flertalet samhällsområden, hela vägen in på Stockholms teaterscener.

A propos Arnault tilldelade Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) den kritikerhaussade boken Klubben utmärkelsen Årets kvinnogärning 2019. Grattis till författarinnan Matilda Gustavsson! Själv kan jag dock inte helt oreserverat stämma in i hyllningskören av Gustavssons bok. Visst innehåller den en imponerande samling kvinnoröster och vittnesmål om Arnaults makt, förtryck och sexuella övergrepp. Men värt att att ha i åtanke – Klubben är en berättelse i reportagebokens form. Och som alla reportageböcker – typ Jan Myrdals Rapport från kinesisk by, P-O Enquists Legionärerna, Stig Dagermans Tysk höst, Maja Eklöfs Rapport från en skurhink, Sara Liedmans Gruva – för att ta några exempel från den av mig (jo minsann!) avklarade kursen Det dokumentära i litteraturen – är det författarens personliga tolkningar av det han eller hon upplever som ligger till grund och färgar reportaget.

Klubben är inget undantag. I boken skriver Matilda Gustavsson exempelvis att hon berörs illa av akademiledamoten Anders Olssons ”aningslöshet” (s. 207). Många skulle nog tvärtom säga att Olsson var den ledamot som med förnuft, empati och gott omdöme mer än andra bidrog till att Svenska Akademien kom stärkt ut ur sin värsta kris någonsin.

I morgon tisdag (10/3) hålls ännu en ”Metoorättegång” om grovt förtal, denna gång i Solna tingsrätt. Vem den åtalade är vet jag inte, men målsägande är komikern Soran Ismail. Hans beskrivning av händelseförloppet och de prövningar som utpekandet utsatt honom för känns igen från andra fall av Metooanklagade män (bl a här och här). Själv är jag förhindrad att följa förhandlingen på plats, men var säker på att jag återkommer med tankar och kommentarer till svallvågorna från både detta andra rättsliga efterspel i den mån de kan relateras till Metoo. Kampen för rättvisa åt utsatta kvinnor OCH utpekade män går vidare.