Medan den forna Akademiledamoten Fru Frostensons ursinniga partsinlaga ”K” respektfullt avhandlas i radions och teves kulturprogram, på tidningarnas kultursidor och dito poddar, har hennes våldtäktsdömde make Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault installerats i sin cell på Skogomeanstalten, landets största fängelse för sexualbrottslingar modell grövre.
Svenska Akademien drogs med – och ned – av Metoos virvelströmmar men genom modernisering av stadgar, utvädring av förlegade strukturer och framåtsyftande inval av nya ledamöter har SA gått stärkt ur krisen. Än en gång bekräftas Nietzsches maxim att det som inte dödar härdar.
I maj meddelade Högsta domstolen att den ”inte funnit något skäl” att bevilja Arnault prövningstillstånd med följden att Svea hovrätts dom från tidigare i våras på två och ett halvt års fängelse stod fast. Jag har aldrig haft något med Jean-Claude Arnault att göra. Inte med hans hustru Katarina Frostenson heller.
Däremot har jag med juristögon närläst tingsrätts- och hovrättsdomarna och funnit att domstolarna gjorde rätt när de trodde på kvinnans berättelse om vad som hände när hon hösten/vintern 2011 frivilligt följde med Arnault till hans lägenhet för att där ha sex med honom. Men vad jag inte begriper är hur domstolarna kunde komma fram till att ett långt fängelsestraff var den enda möjliga påföljden. I domarna spanar jag förgäves efter en förklaring till varför det inte kunde räcka med en kortare strafftid. Brottsbalken har för våldtäkt en mycket vid straffskala, från 14 dagars fängelse upp till fängelse i tio år.
Efter att ha läst målsägandens redogörelse för händelseförloppet kan jag se starka skäl för att Arnaults brott borde ha bedömts som mindre grovt och hamnat långt ner på fängelseskalan.Jag påstår inte att domstolarna lät sig styras av den uppskruvade metoodebatten. Men värt att notera är att vid den händelse som domstolarna bedömde som mest allvarlig tog kvinnan själv initiativ till samlaget, och det straffbara momentet i sexakten (30-60 sekunders ofrivilligt oralsex) följdes direkt av sex utan våldsinslag. Ändå menade domstolarna att Arnault förtjänade ett flerårigt fängelsestraff. Varför anser man det?
Om målsäganden inte hade varit pådrivande och om det efterföljande sexet inte hade varit frivilligt, då måste väl straffvärdet av Arnaults beteende ha varit väsentligt mycket högre? Ja, självklart, och då hade jag gärna gått med på att ett par år bakom galler hade varit en rättvis påföljd. Men häpnadsväckande nog förs varken i tingsrätten eller i hovrätten något resonemang om straffvärdet av Arnaults brott i förhållande till andra, mer typiska eller traditionella fall av våldtäkt.
Låt mig ge ett exempel på ett sådant fall. En natt förra året blev en kvinna förföljd, överfallen och våldtagen mot ett elskåp av en för henne okänd man på Möllevångstorget i Malmö. Tingsrätten dömde mannen till två och ett halvt års fängelse, och tio års utvisning.
– Det som skärpt straffet är att det skedde utomhus och på en offentlig plats. Men vi har också vägt in att det inte har varit frågan om allvarligt våld och att händelseförloppet har varit förhållandevis kort, förklarar juristdomaren i målet, rådman Sofia Olsson.
En god domare kännetecknas av att han eller hon har sinne för proportioner. Rättsskandal är ett slitet uttryck men när domstolar bedömer Jean-Claude Arnaults brott lika strängt som en ren överfallsvåldtäkt, då har juristerna i våra domstolar förlorat den egenskapen.
Ingen stat är nog mer rättspositivistisk än Sverige?
– Tanken är väl att det bidrar till den samlade statsförvaltningens höga effektivitet och modernitet
Vi i Sverige ser det som en omistlig del av vår politiska demokrati att vanlig lagstiftning inte ska gå att pröva gentemot konstitution/grundlag samt att grundlagsändring inte ska underställas folkomröstning; det ska räcka med ett mellanliggande ordinarie eller extraordinarie, av statsminister utlyst, allmänt val för att med två riksdagsbeslut ändra i vår grundlag. Detta och regeringens utnämningsmakt också av domare säkerställer politikens primat över juridiken. Att de svenska politiska partierna utser lekmannadomare till tingsrätt och hovrätt, det vi kallar nämndemän, är ytterligare ett tecken på att partipolitiska meriter om inte eftersträvas, så i vartfall inte heller ses som någon större fara vid fattande av dom.
Vi har inga uttryckligt politiska domstolar i Sverige, men ej heller någon från politiken fristående rättsordning. Vi säger oss tro på folkmakt och vill inte veta av någon maktdelning mellan den exekutiva politiska makten och något annat, som vi tror oss veta skulle inskränka folkets makt.
De folkvalda i Sveriges riksdag anser sig i praktiken, som lagstiftare inte kunna besluta om någon lagstiftning, som inte regeringen först förelagt dem i proposition samt regeringen därtill ytterligt sällan anse sig kunna föreslå någon proposition, som inte berörda myndigheter givit samtycke till. Härav följer ett stort behov av folklig tillit till våra myndigheter. Det är ju chefer i myndigheterna som i allt väsentligt besitter initiativrätten i riket. Deras titlar kan vara imposanta nog som riksarkitekt eller överbefälhavare. Men i någon mening är de bara statstjänstemän med det tjänstemannaansvar som följer därav.
(Undantaget från ordningen ovan var när kristdemokraterna blockerade regeringen Bildt från proposition om samkönat partnerskap. Då skrevs lagtexten efter utskottsinitiativ i riksdagen. Men det är inget som manat till efterföljd.)
Tack Jens för din utläggning! Glad att du tog dig tid. Jag funderar vidare på min kant och återkomma. Trevlig helg!