Hårt skruvat kan det tyckas att koppla ihop den närmast apokalyptiska Coronakris som landet (och världen) befinner sig i med min bloggserie om ett långsiktigt hållbart Metoo. Men jag vågar ett försök.

I dagarna har vi vi kunnat höra statsministern ta till det tunga artilleriet allvarsord och inskärpa i befolkningen:

– Alla vi som individer måste ta vårt ansvar. Vi kan inte lagstifta och förbjuda allt. Det handlar om folkvett.

I trettio år har jag haft hyfsad koll på svensk politik men aldrig tidigare varit med om att en regering så tydligt deklarerat att den hyser starkare tilltro till människors ”folkvett” än till politiken och dess möjlighet att påverka genom lagstiftning och förbud. Jag har heller aldrig upplev att en regering så öppet erkänt att den följer de råd den får från sin expertmyndighet, i detta fall Folkhälsomyndigheten och i synnerhet dess statsepidemiolog Anders Tegnell. Regeringens metod för att bekämpa smittspridningen av covid-19 är alltså en mix av folkvett och expertkunskap där politiken läggs åt sidan. Så här långt kan jag inte se någon grund för att kritisera regeringen för återhållsamheten med egna politiska smittbekämpningsutspel. Avgörande för ett gott ledarskap är inte minst förmågan att ta till sig råd från sakkunskapen. Men om Folkhälsomyndighetens råd om hur Coronakrisen ska hanteras i efterhand visar sig ha varit dåliga får regeringen naturligtvis ta fullt ansvar för att man följde dem. Senast i valet 2022 kommer väljarnas dom.

För stunden är jag mer nyfiken på varför regeringen tror att ”folkvett” trumfar lagstiftning och förbud just när det gäller att få människor att lägga om sina rutiner och vanor för att minska smittspridning? Varför skulle i så fall påbud om folkvett från högsta ort inte fungera också på andra samhällsområden när människors beteenden behöver ändras för att uppnå en bättre och tryggare värld? Och håll i hatten, här länkar jag direkt in till Metoorörelsen. För tänk om statsministern hade stått i tv-rutan i mörk kostym och med allvarsord manat (framför allt) män till folkvett när Metoorörelsen hösten 2017 slog ner som en bomb med sina avslöjanden om hur trakasserier och övergrepp på kvinnor hade pågått år efter år med en slags tyst acceptans från samhällets sida. Men denna påsk litar alltså regeringen på att Metoomän(niskor) som inte hade folkvett nog att ”hålla fingrarna i styr” ändå har tillräckligt av den varan för att hindra smittspridning.

Metoorörelsens rättsliga efterspel har hittills resulterat i att flera kvinnor fällts för grovt förtal efter att ha pekat ut tidigare sexpartner, pojkvänner och lösa kontakter som våldtäktsmän, bl a här, här och nu senast i fallet med den utpekade komikern. Gissar att förre justitierådet Göran Lambertz inte är ensam om att ifrågasätta rådande praxis och anse det fel att utsatta kvinnor på detta sätt beläggs med munkavle. Från politiskt håll har dock såvitt jag vet inga initiativ tagits för att få till en ordning där kvinnor kan peka ut Metoomän utan att riskera straff eller skadestånd. Inaktiviteten får väl förklaras med att lagstiftaren inte har funnit opinionen tillräckligt högljudd och stressande. För egen del ser jag inget skäl att mjuka upp förtalsbrottet eftersom jag inte tycker att anklagelser som ligger långt bak i tiden hör hemma vare sig i domstol eller sociala medier.

I en som vanligt läsvärd krönika (tyvärr ingen länk pga betalvägg) går författaren Lena Andersson till rätta med regeringens aviserade straffskärpning för våldtäktsbrottet (DN14/3). Andersson är skoningslös i kritiken mot regeringen som vill skärpa minimistraffet för våldtäkt från två års fängelse till tre. Hon menar att straffskärpningen är orimlig då samtidigt våldtäktsbrottet ”i lag och tillämpning har kommit att omdefinieras på ett sätt som är fjärmat från rim och reson”. Jag har själv kommenterat den aviserade straffskärpningen men då med utgångspunkten att den får närmast symbolisk betydelse om inte gärningsmännen grips och överbevisas om brotten och om inte resurser frigörs som kan användas för att beivra sexualbrotten, se mer om den saken i Metoo och sedan? Del 3.

Åter till Lena Andersson. Helt riktigt har våldtäktsbrottet utvidgats till att omfatta allt fler ganska lindriga, i mångas ögon till och med bagatellartade, gärningar. Och inte nog med att lagstiftaren har skärpt straffen, domstolarna har – enligt LA av ideologiska skäl – lagt sig till med en alltmer nitisk tillämpning av lagen, med följden att misstänkta döms till allt hårdare straff för allt lindrigare fall av sexuellt våld. Nej, det är faktiskt inte riktigt klokt. Mina bidrag till en nyktrare syn på saken är bekanta för den som har följt mitt bloggande om rättegången och domen mot den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault (här, här och här). Den domen har allmänt missuppfattats som ett bevismål där rätten trodde mer på kvinnan än på Arnault. I själva verket var parterna nästan helt överens om händelseförloppet; det orimliga med domen var i stället att hovrätten ansåg att Arnaults beteende hade ett så högt straffvärde som 2,5 års fängelse.

Snart är det påsk. Och jag vill lugna statsministern. De allra flesta av oss medborgare har inte lagt folkvettet på hatthyllan utan kommer att bidra allt vi förmår till att minska smittspridningen av Coronan. Vi gjorde det i går, vi gör det i dag, vi kommer att göra det i påsk och därefter.

I första avsnittet av denna bloggserie ställde jag frågan om kvinnor och män kan komma överens om vad Metoo står för. Och ja, jag tror faktiskt det, och sätter här punkt för Metoo och sedan? För en någorlunda samsyn om hur människor ska bete sig mot varandra behövs strängt taget varken politik eller experter, utan:

– Alla vi som individer måste ta vårt ansvar. Vi kan inte lagstifta och förbjuda allt. Det handlar om folkvett.