Metoo och sedan? Del 4: Summering i halvtid

Så värst många ”lajks” på twitter fick inte mitt förra inlägg där jag varnade för baksmällan som riskerar drabba Metoorörelsen ifall antalet åtal skjuter i höjden. Ja, för sannolikheten är stor att det bara leder till fler friande domar och dubbelt lidande för utsatta kvinnor. Tendensen i den riktningen är redan synlig och därför heter min medicin åtalsbegränsning. Sådan uppnås mest effektivt genom att riksdagen i lag säkerställer att åtal inte väcks om struntsaker oavsett om de är Metoorelaterade eller inte. Metoo har inneburit så mycket gott i form av avslöjanden och upprättelser att denna mäktiga rörelse bara måste få långsiktigt hållbara följdverkningar. Allt annat vore ett oförlåtligt slöseri med människors engagemang och vilja till en bättre värld.

Jag är inne på samma spår som välkända skådespelerskan Elin Klinga. I Svensk Damtidning (nr 6/2020) slår hon fast: Metoorörelsen är ingen dagfjäril, den är här för att stanna och ska genomsyra hela samhället, inte bara teatern. Medan litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström är mer pessimistisk om Metoos framtid. Den tolkningen gjorde i alla fall jag när jag hörde EWB föreläsa i Kungsholms kyrka (28/1) om Historiens Metoo-vrål. På publikfrågan om vad som händer nu svarade professorn defensivt, för att inte säga uppgivet: Metoo har klingat av, medierna bryr sig bara om männen som felaktigt har pekats ut.

EWB och jag brukar inte vara överens och vi är det inte denna gång heller. För det är inte mediernas uppgift att sörja för att opinionsyttringar inte ”klingar av”. Jobbet att göra Metoorörelsen långsiktigt hållbar, som jag kallar det, eller att göra Metoo till mer än en dagfjäril, som Elin Klinga mer poetiskt uttrycker saken, det slitgörat åvilar inte medier utan mödrar och fäder, systrar och bröder, kvinnor och män, stat och kommun, myndigheter och institutioner, kort sagt offentlig verksamhet och civilsamhället i förening. Om sedan journalistkåren skulle använda spalt- och eterutrymme för att försöka reparera Metoorelaterade publicistskador som den orsakat (framför allt) män genom felaktiga utpekanden i press, radio och tv – då är den nyhetsprioriteringen inget att gnälla över, om ni frågar mig.

I det lilla livet har jag märkt framför allt två konsekvenser av Metoo. En bra och en dålig. Den bra är att rörelsen har gett kvinnor mod och kraft att markera och säga ifrån mot ”gubbslem”, om uttrycket tillåts. En dålig konsekvens i kölvattnet av Metoo är de hämmande effekter som uppkommit i normalt socialt umgänge mellan könen. Av rädsla att bli anklagade för snusk och trakasserier har män belagt sig själva med munkavel. De vill inte riskera att en komplimang, flirt eller skämtsam ton uppfattas som en oönskad invit och får negativa konsekvenser för yrkeskarriär och livssituation. Tystnadskulturer som accepterat att män år efter år fått härja fritt men som punkterades i och med Metoouppropen, har två och ett halvt år senare ersatts av en annan tystnadskultur enligt vilken män gör säkrast i att inte säga någonting alls till kvinnor. Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl illustrerar vad jag menar när hon i en krönika daterad 9/2 beskriver (ingen länk pga betalvägg) hur en man i hissen inte törs skämta om att han inte känner igen henne med kläder; Lifvendahl och mannen har tidigare bara träffats i badhusets simbassäng.

I halvtid av denna bloggserie summerar jag mina förslag hittills:

I mitt andra inlägg tog jag avstamp i Metoohösten 2017 som fick regeringspartierna och riksdagen att låna sig till att sprida fruktansvärda berättelser utan identifierbara avsändare av – som jag menade – rädsla för att hamna på den ”förlorande sidan”. Vilket man garanterat skulle ha gjort om man ens antytt att de anonyma vittnesmålen borde hanteras med ett visst mått av skepsis eller åtminstone med viss varsamhet. Mitt förslag: Mer is i magen.

I det tredje inlägget efterlyste jag lagstiftning som säkerställer att åklagare inte slösar bort vare sig egna eller domstolars resurser på struntsaker – även om dessa skulle vara Metoorelaterade. Säker kan man aldrig vara men jag utgår ändå ifrån att skälet till varför Svea hovrätt har beslutat att den överklagade (friande) domen i målet mot förre jordbruksministern Eskil Erlandsson ska avgörs på handlingarna, dvs utan att parterna behöver närvara, handlar om att domstolen inte har råd att slösa resurser på en skitsak.

Detta fjärde inlägg avslutar jag med att återknyta till det ansvar som såväl privat som offentlig verksamhet har för att göra Metoo långsiktigt hållbar. Jag vill rätt och slätt göra reklam för Arbetsmiljöverket och Diskrimineringsombudsmannens gemensamma kampanj på temat ”Arbetsgivare har makten att sätta stopp för sexuella trakasserier”. En väldigt stor andel av Metooproblematiken är – som vi numera vet – relaterad till just arbetslivet. På myndigheternas hemsidor finna riktlinjer och rutiner, checklistor och tips om vad arbetsgivare kan och bör göra när ”det” ändå händer.

Till sist hissas varningsflagg för att jag i nästa avsnitt återfaller i ältandet om fängelsedomen mot Jean-Claude Arnault.

  4 comments for “Metoo och sedan? Del 4: Summering i halvtid

  1. För kännedom:

    På sista raden i inlägget har du länkat ordet ”ältandet” till administratörsinloggningen för bloggens WordPressinstallation, vilket förmodligen inte var avsikten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.