I De obekymrade av Akademiledamoten Horace Engdahl, avfärdas Metoo som en rörelse ”mitt emellan skendränkning och pilsnerfilm” (sid 84). Jag låter den verbala piruetten förinta sig själv. Mer intryck tar jag av Engdahls filosoferande om ”mänsklighetens övergripande moralregel”, som i hans värld lyder: ”Det är inte tillåtet … att vara på den förlorande sidan” (sid 68). Bara författaren själv vet säkert vad han syftar på, men jag tillåter mig tro att i den iakttagelsen finns en förklaring till varför Metoo-rörelsen fick ett så stort genomslag just i Sverige.
Bara veckor efter att Weinsteinskandalen i oktober 2017 börjat rullas upp i USA, samlades tusentals kvinnor runt om i Sverige för att demonstrera mot trakasserier och sexuella övergrepp. Deras uppdämda ilska och frustration över hur (framför allt) mäns övergrepp hade kunnat pågå år efter år med en slags tyst accept från samhällets sida på i stort sett alla verksamhetsområden, slog ner som en bomb i samhällskroppen. I manifestationen på Sergels torg i Stockholm deltog dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér. Hon kom inte tomhänt. Redan beslutade satsningar och aviserade lagförslag hade nu paketerats om till ett batteri av Metoo-åtgärder. Inget fel i det, det är varje regerings privilegium att i en pressad situation damma av gamla förslag och lansera nya i syfte att gjuta olja på vredgade opinionsvågor. Vad jag däremot kan vara kritisk mot, förutom enskilda förslag i sak, är regeringens lika väl som den politiska oppositionens febriga hantering av situationen.
Någon månad senare, i december 2017, var det riksdagens tur att manifestera sin solidaritet med de kvinnor som genom Metoo nu vågade berätta om mäns kränkningar, trakasserier och övergrepp. I Bankhallen samlades ledamöter från alla partier för att läsa upp vittnesmål från uppropet #imaktenskorridorer. Men berättelserna saknade underskrift, var alltså anonyma, och varken uppläsarna eller åhörarna inklusive inbjudna medier hade en susning om vittnesmålen var sanna eller påhittade.
Som riksdagledamot vid den tiden reagerade jag kritiskt mot upplägget, och blev inte bättre till mods efter beskedet från min gruppledning som absolut förstod mina invändningar men menade att de här vittnesmålen hade ett värde i sig själva. Underförstått: alldeles oavsett om de skulle hålla i en brottmålsprocess eller inte. Där gick en gräns för mig, jag kunde inte acceptera det synsättet. Men medialt blev uppläsningarna i Bankhallen en succé, helt enligt planeringen (bl a här, här, här, här och här ).
I första delen av denna bloggserie flaggade jag för att jag ska ge mig på att nysta fram någon form av svar på frågan Metoo och sedan? En del av det svaret är att när Metoo exploderade hösten 2017 ville för allt i världen varken regeringspartierna eller riksdagen riskera att hamna på den ”förlorande sidan”. Vilket man garanterat skulle ha gjort om man ens antytt att de anonyma vittnesmålen – som rörelsen vilade på – kanske borde hanteras med en viss varsamhet. Ja, ungefär som seriösa medieredaktioner förhåller sig till anonyma tips, insändare och debattinlägg.
I stället lånade man sig till att sprida fruktansvärda berättelser utan identifierbara avsändare. Regeringen och riksdagspartiernas ängslan för att hamna på den förlorande sidan stärkte härigenom den redan urstarka Metoo-rörelsens legitimitet. En massrörelse som lyckats få välsignelse från högsta politiska ort, behöver inte bekymra sig över sitt budskaps konsekvenser. Metoo fick politiskt klartecken att köra ända in i kaklet, som termen lyder. Medierna hakade på. Resultatet återkommer jag till i tredje delen av Metoo och sedan?
PS. Jag tillhör dem som vill tillåta anonyma vittnesmål i svenska domstolar. Fri bevisprövning är en grundprincip i brottmålsprocessen, och det finns ingen anledning att misstro domstolarnas förmåga att bedöma – det många gånger obefintliga – bevisvärdet av ett anonymt vittnesmål. Men detta är något helt annat än att för den goda sakens skull uppmuntra och sprida anonyma vittnesmål via press, radio och tv.
1 comment for “Metoo och sedan? Del 2: Inte tillåtet att vara på den förlorande sidan”