Som jag visade i förra avsnittet slöt regeringen och riksdagspartierna okritiskt upp bakom Metoorörelsen och gav klartecken till spridning av anonyma vittnesmål.

Även stora delar av Mediesverige vek ner sig för trycket och började publicera namn på män som kunde kopplas till de anonyma vittnesuppgifterna. I samma ögonblick som medier gick över gränsen förvandlades de till en på rykten agerande folkdomstol. Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg var hård i sitt fördömande när hon i en paneldiskussion hos Publicistklubben om publicistiska övertramp liknade kollegers namnpubliceringar med ”krösamajajournalistik”. (Till den som inte kan sin Emil i Lönneberga: Krösamaja skrämde vettet ur byborna i Katthult genom sina sensationella förutsägelser om annalkande kometnedslag, tyfusepidemier, varulvar och liknande hemskheter).

Vid rinkens andra planhalva i namnpubliceringsfrågan står Cissi Wallin. I december dömde Stockholms tingsrätt Wallin för grovt förtal efter att hon i sociala media namngivit Fredrik Virtanen som våldtäktsman. Domen är överklagad varför jag avvaktar att orda mer om saken. Wallins motiv till namnpubliceringen fordrar däremot en kommentar. Enligt Wallin bidrog hennes spridande av Virtanens namn till Metoorörelsens genombrott i Sverige. Till stöd för det påståendet anlitade Wallin göteborgsprofessorn i genusvetenskap, Lena Martinsson. I expertutlåtandet till tingsrätten menade Martinsson att det inte går att skilja offentliggörandet av anklagade mäns namn å ena sidan och Metoorörelsens genomslag å den andra. Men hon slog ändå fast att ”det var när namngivningen skedde som rörelsen tog fart världen över”.

Professorns spekulationer är, om ni frågar mig, varken mer eller mindre värda än vilken annan betraktares som helst. Mer anmärkningsvärt är att Cissi Wallin anser sig stå över lagen. Hennes anmälan mot Virtanen underkändes och förundersökning lades ner, ändå anser Wallin fortfarande att hon har rätt att offentligt sprida att Virtanen är en våldtäktsman. Jo, jag vet att hovrättsförhandlingar återstår, och var säker på att jag kommer att hänga på låset när de tar sin början.

Regeringen ska nu se över (läs skärpa) straffen för sexualbrott. Inget fel med det, kruxet är att straffskärpningar bara får symbolisk betydelse om inte gärningsmännen grips och överbevisas om brotten. Jo, jag vet att det är en resursfråga. Och hur frigörs resurser som kan användas för att beivra de vidriga sexualbrotten? Jag har ett förslag. Några Metoorelaterade fall får illustrera hur jag tänker.

Den förre centerriksdagsmannen och jordbruksministern Eskil Erlandsson åtalades i höstas för att sexuellt ha ofredat tre politikerkolleger genom att i obevakade ögonblick ta dem på låren. Jag följde rättegången och häpnade som många andra över Erlandssons förklaring: Han lider av vikingasjukan som gör att han genom olika handrörelser mjukar upp händernas bindvävnader och då kan komma i kontakt med kvinnors lår. Jag fördjupar mig inte mer i det ämnet utan konstaterar att Erlandsson frikändes på samtliga punkter. Två av målsägandena har överklagat domen och det är deras fulla rätt. Frågan jag däremot ställer mig är hur åklagaren resonerade när hon fann det motiverat att använda rättsväsendets resurser till en åtalsprocess mot Erlandsson?

I november meddelade åklagarmyndigheten att EU-parlamentarikern Peter Lundgren (SD) åtalas för sexuellt ofredande, alternativt för det lindrigare brottet ofredande. Detta efter att det framkommit att Lundgren en blöt kväll på ett hotellrum tagit en partikamrat på brösten. Lundgren bad kvinnan om ursäkt, en ursäkt som kvinnan godtog. Därmed ansåg både Lundgren och kvinnan att saken var utagerad, men inte åklagaren:

– Jag har åtalsplikt om bevisningen är sådan att jag kan emotse en fällande dom, säger chefsåklagare Maria Sterup vid Särskilda åklagarkammaren till SVT.

Sterups påstående är en sanning med modifikation. För fullt så fyrkantig är inte lagen, utan den ger större utrymme för åklagarens goda omdöme. Bara när det finns ”tillräckliga skäl” och en fällande dom kan förutses ”på objektiva grunder” anses åtalsplikt föreligga, se Karnovs kommentar till 20 kap. 6 § rättegångsbalken (tyvärr ingen länk pga betalvägg) .

Dessutom har en åklagare möjlighet att underlåta åtal ”om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter”; inte heller om påföljden skulle kunna nå upp till villkorlig dom har åklagaren en absolut åtalsplikt (20 kap. 7 § rättegångsbalken). Min slutsats blir att om chefsåklagare Maria Sterups uppfattning är representativ för åklagarkåren väcks det alldeles får många åtal i tveksamma fall och för rena struntsaker. Som t ex kroppsberöring med oklart syfte. Eller oönskat tafsande i fall där båda parter senare blir överens om att saken är utagerad.

– Metoo är jättebra, men hör inte hemma i en domstol. Orden är advokaten Hanna Lindbloms (svdperfektguide.se). Hon försvarade Martin Timell som åtalades för att ha 2008 ha våldfört sig på en kvinna i en badtunna i samband med en personalfest. Ord stod mot ord, minnena hade hunnit blekna och någon teknisk bevisning fanns inte. Timell friades. En närmast självklar utgång i Sverige och i vilken annan rättsstat som helst.

Metoorörelsen uppmärksammade omvärlden på den tystnadskultur och de maktstrukturer som tillåtit (framför allt) män att trakassera, förtrycka och förgripa sig på kvinnor som om de vore ägodelar och lekbollar. Men om och när åtal skjuter i höjden som inte leder till annat än friande domar och dubbelt lidande för utsatta kvinnor, ser jag framför mig en förödande baksmälla för hela Metoorörelsen och allt det goda den har fört med sig.

Menar regeringen och riksdagen allvar med att de sluter upp bakom Metoorörelsen så säkerställ då genom tydlig lagstiftning att åklagare inte slösar bort vare sig sina egna eller domstolarnas resurser på struntsaker – även om dessa skulle var Metoorelaterade. Till denna och andra lagstiftningsfrågor återkommer jag i ett följande avsnitt.