Ni undrar vad jag anser om lagreglering av DÖ?

Det går inte att lagstifta om att riksdagsledamöter ska rösta på ett visst sätt, att ledamöter från oppositionspartierna ska lägga ner sina röster när regeringens budget ska klubbas i riksdagen. I så måtto kan lagstiftning inte ersätta Decemberöverenskommelsen. Det var knappast heller det som moderatledaren syftade på med sitt uttalande i DN om att partierna nu bör gå lagvägen för att säkra tankarna om budgeten som låg bakom och motiverade Decemberöverenskommelsen, dvs att undvika parlamentariskt kaos.

Men mycket skulle vara vunnet med regler som styr själva budgetprocessen och gör den mer robust och förutsebar. I första hand kan det behövas lagstiftning som omöjliggör så kallade utbrytningar ur budgeten. Fler än jag minns 2013 när den rödgröna oppositionen (S, V, MP) gemensamt med SD (med röstsiffrorna 159-156) rev upp det tidigare riksdagsbeslutet att höja gränsen för när man ska börja betala statlig skatt. Om vi lägger skattedebatten åt sidan och ser till själva utbrytningen så innebar den en hotfull uppluckring av budgetordningen. Ja, eftersom förlorare på osäkerhet och oreda i statsfinanserna är den stora majoriteten av svenska hushålls män och kvinnor som behöver kunna lita på riksdagens budgetprocess för att i nästa steg kunna planera och beräkna sin familjs ekonomi. Det är mot den bakgrunden som jag tror mig rätt kunna tolka moderatledarens uttalande om att “gå lagvägen” för att säkra de tankar om budgeten som låg bakom och motiverade Decemberöverenskommelsen.

Som riksdagsledamot och inte minst som ledamot av Konstitutionsutskottet har jag alltså inte hakat upp mig på det uttalandet. Jag funderar mer på vem i svensk politik som nu ska ta ansvar för hushållens ekonomi? Decemberöverenskommelsens syfte var att säkerställa att den konstellation som kunde samla största politiska underlaget också skulle kunna regera och genomföra sin budget. Det vill säga i stort sett handlar det om samma principer som Alliansen presenterade i december på DN Debatt och som säger att det behövs nya spelregler som gör det möjligt för en minoritetsregering att få igenom sin budget och därmed kunna styra landet.

Sorgligt nog har socialdemokraterna sedan Decemberöverenskommelsen slöts svängt 180 grader och säger nu blankt nej till skärpta budgetregler. Men förvånad är jag egentligen inte. Det har alltid varit ett överordnat mål för S att bryta upp blockpolitiken, häromsistens slog Ingvar Carlsson ett slag för den saken här.

Härska genom att söndra, som de gamla romarna sa.

Sedan Decemberöverenskommelsen slöts har jag levt med den. Ibland har det varit svårt men för det mesta ganska enkelt. För genom överenskommelsen vilade regeringsunderlaget i fråga om budgeten på en parlamentarisk bas som bildade majoritet i riksdagen. Men långt ifrån alla i min omgivning har delat uppfattningen eller låtit sig övertygas om behovet av en säker och förutsebar budgetordning. Protesterna har på sina håll varit aningen uppskruvade. Senast i dagens GP betackar sig Alice Teodorescu för att lagvägen reglera DÖ. Med motiveringen: “I en välfungerande demokrati åligger det politikerna att förhandla och kompromissa, att finna lösningar som ligger i linje med folkets vilja”.

Som politiker är jag inte alltid men ofta mer pragmatiker än idealist. Därför är jag övertygad om att det ligger i den stora majoriteten svenska hushålls vilja – och förhoppning! – att vi politiker säkerställer att landet har en robust och förutsebar budgetordning, som folk kan lite på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.