En toppenidé rent signalpolitiskt är att sätta toppolitiker i karantän. Ja, alltså under ett år eller så förhindra tidigare statsråd och statsministrar att gå över till PR-byråer och företag i näringslivet där de kan sälja värdefull information och/eller dra nytta av viktiga kontakter som de införskaffat under regeringsåren. Hur väl detta skulle fungera i praktiken.

Först ut i den fullspäckade vecka jag har bakom mig var måndagens seminarium i Rosenbad (2/11) under ledning av civilminister Ardalan Shekarabi. Antalet deltagande forskare, tjänstemän och byråkrater var klart fler än de politiker som hade samlats för att lyssna på erfarenheter från olika professioner om sidbytare i politiken. Frågan, som långt ifrån är ny, var om tiden är mogen för Sverige att genom lagstiftning dra i handbromsen när toppolitiker bestämmer sig för att växla spår och byta karriär.

Shekarabi gick ut hårt. Redan i sitt inledningsanförande lovade han att statsråden under innevarande mandatperiod kommer att få sina möjligheter till karriärbyten reglerade i lag. Shekarabi aviserar alltså karantänsregler som ska försvåra för avhoppade toppolitiker att växla över till näringslivet och där tälja guld tack vare information och kontakter som kan kopplas till deras statsrådsuppdrag (DN har skrivit huvudledare om saken.)

Jo, jag skriver försvårar eftersom inga karantänsregler i världen torde kunna garantera att information går från en mun till en annan, inte heller att en hand greppar en annan. Dessutom finns det redan regler om tystnadsplikt under straffansvar för offentlighetsanställda som just syftar till att motverka risken för den förtroendeskadliga situation som Shekarabi och andra tror sig kunna avhjälpa med en i lag reglerad karantänstid för avhoppade toppolitiker.

Själv säger jag inte att karantänsregler för statsråd per automatik är fel. Men en självklar första invändning är att det blir politiskt vanskligt att sälja in budskapet hos väljare och sannolikt också hos mediekåren att avsuttna statsråd ska göra just ingenting och för det försörjas av skattebetalarna.

Jovisst, före detta ministrar kan få utredningsuppdrag av nya regeringar med annan politisk färg, eller utses till samordnare av en ny regerings olika huvudsmärtor, sådant händer. Men talar vi 24 statsråd med vardera en eller två statssekreterare och där allihopa ska fixa nya jobb efter en valförlust, då kanske utredningsuppdragen inte räcker till?

Sist och slutligen gäller frågan om signalpolitik kan marknadsföras så att folk förstår att detta är en vettig sak trots kritiken att lagstiftningen är just – symbolpolitik.