Vid regeringens samråd med EU-nämnden i fredags agerade kabinettssekreterare Annika Söder stand in för utrikesminister Margot Wallström, som besökte Maputo. Själv debuterade jag som ersättare i nämnden. Ni vet hur det är, som inhoppare ganska långt ner på listan (13:e plats) tar man plats vid sammanträdesbordet med ganska kass koll på vad de i förväg listade ärendena på dagordningen handlar om: EU:s relation till Ryssland på strategisk nivå, EU:s klimatmöte i Paris i november, situationen i Libyen och EU:s terrorbekämpning med anledning av attacken i Partis.
Efter terrordåden i Paris med flera judar som mördats av islamistiska terrorister, så överväger allt fler oroliga judar i Frankrike att lämna landet för Israel. Vad betyder i det läget Israels markering mot Sverige när man förklarar utrikesminister Margot Wallström icke välkommen efter regeringen Löfvens erkännande av Palestina som stat?
Där satt jag då i fredags som EU-nämndsnovis i Skandiasalen och förundrades över att ingen tycktes låtsas om elefanten i rummet. Så därför ställde jag frågan om vad Sveriges utrikesminister tänker svara på Ministerrådsmötet i Bryssel (19/1) när och om EU-kollegerna undrar vad det är som har hänt mellan Sverige och Israel? För med tanke på att de i terrorns och antisemitismens spår allt mer ansträngda relationerna mellan Frankrike och staten Israel har blivit ett hett diskussionsämne i Europa, så hänger frågan i luften om orsakerna till och konsekvenserna av utrikesminister Wallströms inställda Israelresa.
Att min fråga var känslig framgick av kabinettssekreterare Söders undanglidande svar, som bland annat gick ut på att stämningen i Israel är spänd inför det förestående valet. Som om valrörelsen i Israel skulle ha varit okänd för regeringen Löfven när tidpunkten spikades för erkännandet av Palestina. Vilka konsekvenser den inställda resan och den försämrade relationen mellan Sverige och Israel kan få, inte bara för vårt land utan också för för Frankrike och EU som helhet, den frågan fick jag inte heller svar på.
På skattebetalarnas bekostnad har jag som riksdagsledamot varit i Israel och Palestina. Jag har sett under vilka vidriga förhållanden som palestinierna lever och hur de undan för undan trängs tillbaka av olagliga israeliska bosättningar. Men därmed inte sagt att ett erkännande nu av Palestina är rätt väg att gå. Regeringen Löfven borde ha funderat mer på vad en fientlig handling mot Israel innebär i en situation där många av Europas judar lever i otrygghet och inte ens vågar bo kvar i de länder där de är födda.