Som riksdagsledamot får man ”ganska” många enkäter som man ombeds att fylla i. OCH DET SNARAST.
Jo, jag brukar plita ner mina svar på frågorna. Kanske gör jag det inte första veckan, men när den uppfordrande påminnelsen landar i mailboxen tar jag mig oftast tiden som krävs eftersom jag någonstans vet – förmodligen från tiden på Svenska Dagbladet – hur sjukt dyrt det är och hur väldigt mycket arbete det ligger bakom att just formulera enkätundersökningarnas frågebatterier.
Så i eftermiddags svarade jag alltså på Brottsförebyggande rådets webbenkät om hur trygg – eller otrygg – jag upplevde mig vara som politiker under 2011.
I ärlighetens namn kom jag bara på en enda gång då jag kände mig ”utsatt”, i form av verbala påhopp. Det var här.
Fast fysiskt hotad? Nej, det har jag lyckligtvis sluppit att bli. Om någon i familjen har råkat illa ut på grund av mitt politiska uppdrag? Nej, tack och lov inte det heller.
Däremot minns jag tydligt telefonsamtalet en eftermiddag när en anonym mansröst upplyste mig om att min makes uppblåsbara Barbara låg och väntade på att hämtas ut på postkontoret (Konsum) … Lite konfunderad blev jag, i en sekund eller så.
Denna riksdagstorsdag har jag som sig bör hunnit med att lagstifta, och på plats i kammaren till ganska sent följt Skatteutskottets debatt.
På vägen hem slank jag in på Konsum (Posten) för att hämta ut Anders Pihlblads Ett partis fall och uppgång.
Väl hemma har jag plöjt den! Och boken är faktiskt läsvärd (särskilt s. 270-272).