Moderata stormöten är mycket mer än partiledartal

Nästan 2 000 entusiastiska moderater var väl ungefär så många som fick plats i Conventums kongresshall, Örebro. Det kan jag säga redan nu, jag känner mig ännu inte helt bekväm med att delta i sådana här massmöten. Nog för att jag i fredags delade förväntningarna i bänkraden inför den stora ledarens entré. Stämningen var lika uppskruvad som den musikaliska inramningen och jag tjoade med efter fattig förmåga.

Samtidigt ligger de masspsykologiska grubblerierna inte långt borta när jag ser hur havet av partikompisar på en givande sekund förvandlas till en kollektiv böljande jättevåg så fort partiledaren visar sig på scenen. I min värld sparar man stående ovationer, visslingar, applådåskor och golvstamp tills man vet om man är nöjd med showen. Men okej, min värld är inte allas, och vem är jag att fördöma dem som vill bidra till en euforisk stämning när partiordföranden gör entré?

Slut på tjatet. Moderatledaren höll ett lika underhållande som pedagogiskt och ideologiskt välmodulerat tal som infriade också mina förväntningarna, och det med råge. Fram till valet 2014 gäller fortsatt fokus på jobbpolitiken. Jobblinjen ligger alltså fast. Den är själva förutsättningen för att regeringen ska kunna skapa goda framtidsutsikter för ungdomar och andra som i avsaknad av jobb och tillräcklig utbildning vanmäktigt tvingas att leva utanför samhällsgemenskapen. Det faktum att Moderaterna inte viker ner sig om jobben är en skräck för Socialdemokraterna, därav “buttrandet” i Aftonbladet.

Allt är nu inte partiledartal på moderata stormöten. Själv deltog jag till exempel i socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons pass “Resan mot modern välfärdspolitik”. Visst, det blev mer historiska bakåtblickar än framtidsfokus, som en mötesdeltagare  påpekade. Men för mig personligen var det värdefullt att få den historiska bakgrunden till socialpolitiken. Nej, jag tänker inte dra den här utan nöjer mig med att påminna om något som Kristersson sa, nämligen att Moderaterna under historiens gång har varit väl så involverade i framväxten av landets socialpolitik.

Det betyder att vi är medansvariga. Det betyder också att det socialdemokratiska partiet inte är ensam arkitekt till den svenska välfärdsmodellen och dito trygghetssystemet. Något som det forna samhällsbärande partiet har för vana att vilseleda väljarna om, och den typen av politiskt fulspel är det alltid värdefullt att känna till.

Klokt nog avbröt jag fredagskvällens party i tid för att orka upp till lördagens morgonpass med rubriken “Detta lärde vi oss av 2010”. Här rannsakade sig kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman från Vellinge. I senaste valet tappade partiet närmare 20 procentenheter i lokalvalet (från 67, 3 procent 2006, till 49, 8). Förklaringen?

Tja, ehh, nu stod ju också Per Schlingmann på scenen. Som den minnesgode kanske minns blev Ljungman inför valet 2010 bryskt tillrättavisad  av dåvarande partisekreterare Schlingmann. Saken gällde ensamkommande flyktingbarn och Ljungman hade  förklarat att Vellinge med hänvisning till det kommunala självstyret inte behövde ta emot några. Efter anbefalld pudelrullning ändrade sig den politiska ledningen i Vellinge kommun, träffade avtal med Migrationsverket … och förlorade röster i valet.

Men om detta samband knystade Ljungman inte ett ord, utan underströk med emfas att Moderaterna aldrig får slå sig till ro utan hela tiden måste vara i rörelse, framåt. Jag instämmer men håller samtidigt med gräsroten som tog till orda och undrade varför partiet trummar in att vi hela tiden måste vara på väg framåt och inte får stanna upp och titta bakåt, när hela lördagsförmiddagens seminarium var vikt åt just tillbakablickande? Nej, gräsroten bevärdigades inte med svar på sin fråga.

Sedan är förstås partidagar mycket mer än seminarieövningar och tal av ledargarnityret. Man träffar också väldigt många erfarna partimänniskor som kan tipsa och dela med sig av sitt politiska kunnande till sådana som mig.

Min valkrets är visserligen Stockholms stad, men min almanackan är fullklottrad med inbokade besök i moderatföreningar runt om i landet. Partiarrangemang som helst också ska innehålla så kallade nedslag i verkligheten, typ studiebesök på orten. Så gissa om jag tyst ropade bingo när jag vid i fredagens lunchbord av en ren slump hamnade bredvid Karlskronas kommunalråd Camilla Brunsberg.

Den 26 mars klockan 19.00, om jag minns rätt, ska jag årsmötestala för Karlskronamoderaterna. Inför det framträdandet och mina dessförinnan inplanerade studiebesök i stan, är bakgrundsinformationen som jag i helgen fick av Brunsberg värd sin vikt i guld.

Värda sin vikt i guld är också affischpojkarna ovan. Den till vänster är förresten  europamästare i finanspolitik – och med det avslutar jag denna redan för långa rapport från Sverigemötet.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.