Under lördagen har radions Ekosändningar toppat med att Kristdemokraterna har gått med på att slopa kravet på sterilisering vid könsbyte. Jo, jag har uppmärksammat steriliseringsfrågan här, för ganska länge sedan … Och i höstas motionerade jag och partikompisen Olof Lavesson än en gång i ärendet. En motion som nu borde ha alla chanser att vinna framgång!

För efter att ha funderat några varv ytterligare har KD-toppen i form av Göran Hägglund, Maria Larsson och David Lega landat i att en ”tolkning av naturrätt som sedan lång tid gjorts i kristen tradition är att överheten – det offentliga – därför saknar eller har oerhört begränsad rätt att påtvinga sterilisering av en person”.

Visst skulle jag kunna ironisera över KD-ledningens märkliga åberopande av den redan på 1800-talet i stort sett avsomnade naturrätten. Men framför allt tycker jag att ledartrojkans beslut är modigt och värt respekt. För strunt samma hur KD motiverar sin omsvängning, det enda viktiga är att partiet nu faktiskt är berett att ansluta sig till Folkpartiets, Moderaternas och Centerns inställning.

Konkret betyder det att riksdagen före sommaren röstar ja till en lagändring som gör livet uthärdligt för de plågade människor som efter moget övervägande fortfarande är helt säkra på att de vill byta könsidentitet. De behöver inte längre få sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter kränkta av svenska staten. Och nej, det spelar ingen roll att det rör sig om ett litet antal individer, krav på sterilisering av friska människor hör över huvud taget inte hemma i en rättsstat. Punkt.

Från den lilla världen till den ännu mindre. Gissa om jag tidigare i dag njöt i fulla drag av dockskåpsutställningen på Nordiska Museet!

Jag lekte med mitt dockskåp tills jag var ungefär 15 fyllda. Det var inte helt lätt att förklara för första pojkvännen vilka jag egentligen umgicks med i det där skåpet nere i barndomshemmets källare.

Men oj vad vi snackade, miniatyrfigurerna och jag. Det fanns inga som helst problem för mig att ikläda mig alla rollerna simultant, oavsett om det gällde att agera förälder, barn, plasttax eller ”främmande”, som man på den tiden kallade vänner som kom på besök.

I det lilla ser man det stora, och i det stora värdesätter man – i lyckliga stunder – det lilla.