Lördagskvällen på Park Aveny var riktigt lyckad. Jodå, jag hängde där i baren i fredags också. Är man på bokmässa så är man och då gäller det att insupa all förväntan som ligger i luften när Kultursverige festar loss.

Men i lördags när mitt sällskap och tillika riksdagskollega Marianne Berg tackade för sig insåg jag att det nog var bäst även för mig att dra sig tillbaka. Då hade Berg och jag avhandlat skiljelinjerna mellan svensk borgerlighet och vänster i flera timmar och analyserat grannbordets utgjutelser om Israel-Palestinakonflikten. Inga kommentarer.

Men i morse var det alltså tidig uppstigning. Söndagsförmiddagens pass om Moderata kvinnors historia (till vänster) avlöpte till ackompanjemang av härligt många häpna leenden som stannade till och lät sig upplysas om att högerkvinnor stred för rösträtt och jämställdhet redan för 100 år sedan. Jo, så var det.

Därefter panelsamtal för min del om de juridiska turerna i Mangafallet på Seriefrämjandets ”seriescen”. Jag var inbjuden som kritiker av rådande barnpornografilagstiftning, det vill säga den lagstiftning som på grund av den förhärskande moralpaniken vid dess tillkomst inte gör skillnad på innehav av serietecknade mangabarn i fiktiva erotiska situationer och fotografier av verkliga övergrepp på barn. Fel tänkt redan från början. Men ett typexempel på hur en uppblossande moralpanik kan gå fram som en präriebrand och sopa bort sans och förnuft inte bara i den allmänna opinionen utan också hos ledamöterna i rikets lagstiftande församling.

Nåväl. På bilden överst uppvaktas jag av Kent Wallén. Det var i fredags, i riksdagsmontern. Gissa om den mannen jobbar stenhårt för att sälja in sitt nätverk Nitus, som Wallén också är ordförande för. Som synes har jag börjat lära mig konsten att ”lyssna in” vad människor – läs väljare – har att säga. Okej, det är inte alltid helt glasklart vad man ska ha sina nyförvärvade kunskaper till, men där ligger väl också charmen med alla dessa spontana kontakter som man får, inte minst under en helg som denna.

En och annan tidigare journalistkollega och debattkompis har jag också sprungit på i bokmässvimlet. Härlig var till exempel fredagens ihoptussning med Maria Wetterstrand och forne soffpotatiskompisen Göran Hägg. Vi var inbjudna till Expressens monter för att gnabbas om det politiska språket har blivit mesigare eller inte. Wetterstrand deklarerade att hon känner sig friare som fri debattör än som språkrör (hade någon trott något annat?). Hägg drog sin favorit i repris om att alla partier numera är och låter likadana. Själv försökte jag mig på en mer seriös analys. Vem av oss som har bäst koll? Kolla här (skriv Abrahamsson i sökrutan, inslaget är ca 19 minuter långt) och döm själva!

Allt annat än mesig var kvinnan som kom fram till mig i riksdagsmontern i lördags. Hon hade fyllt 60 år och klagade egentligen inte alls över sitt Fas 3-jobb. Arbetslös sedan åtta år trivs hon bra med att nu vara ”stödmormor” för eleverna på den privata friskolan. Kruxet är bara att skolan som hon ”jobbar” hos inte kommer att ha råd att anställa henne och mest av allt i livet vill hon ha ett fast jobb att gå till.

Där står man som alliansregeringsföreträdare i riksdagsmontern och säger vad då? Var glad att du som 60-åring är fullt arbetsduglig och frisk och att du efter åtta års arbetslöshet har ett Fas 3-jobb att gå till ännu ett år? Knappast. Jag letade fram ett visitkort, tryckte det i kvinnans hand och uppmanade henne att höra av sig under lite lugnare former.

Den mest oväntade uppmuntran jag för egen del fick stod en hotellstäderska för. Nämen så kul att få träffa dig i verkligheten, sa hon med utländsk brytning när jag i går morse öppnade rumsdörren för att förklara att städningen kunde anstå. Jag skulle ju ändå bo i rummet en natt till. Visst fick jag många glada tillrop under mässdagarna, men denna kvinnas varma igenkännande var nog ändå det som gladde mig mest.

Som utsänd riksdagsledamot i verkligheten måste man också ta sig tid för rent kulturella spaningar. Allt är som bekant inte politik. Själv tvärnitade jag sålunda i trängseln inför Värmlands fullsatta monter där Rolf Alsing (förvisso Socialdemokrat, men inte av den värsta sorten) läste högt ur sin bok Fröding och kvinnorna.

Och jag påminns om mitt eget gästbesök i den värmländska montern häromåret. Jag var inbjuden för att prata om … vad som helst. Då liksom nu låg rättssäkerhetsbristerna med nämndemannasystemet i våra domstolar mig nära om hjärta med följden att jag under 30-40 minuter argumenterade för dess avskaffande. Inte hade jag en aning om att publiken till 90 procent bestod av värmländska nämndemän?!  Ja, ni hajar hur jag hade det på samma scen från vilken Alsing i går deklamerade  Fröding …

Nämndemannasystemet hade jag förresten nyligen tillfälle att bråka om med bland annat Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S). Tycker själv att jag klarade den debatten hyfsat. Kampen går vidare i höst i kammaren!