I tisdags kunde jag glädjas åt hela 1885 besökare på bloggen. Ännu gladare blev jag av onsdagens 1925 registrerade besök (jo, vissa hälsade på mer än en gång). I torsdags dippade antalet besök till ”bara” 1445.

Visst är det jättekul med många besökare. Men till skillnad från hurraropen och ryggdunkningarna som jag håvade in efter att ha ifrågasatt justitieministern för hennes tankevurpa om att skicka färgglada delgivningskuvert till ännu inte dömda sexköpare, är reaktionerna minst sagt svala efter att jag i onsdags röstade ja till datalagringsdirektivet.

Om man är i opinionsbildarbranschen som jag menar att också vi politiker är, då är det lätt hänt att själva debatten blir huvudsaken. Man skruvar, vinklar och trixar med sitt budskap för att uppnå maximal effekt. Till sist hamnar man i ett ställningskrig i högt tonläge där man är döv och blind för andra argument än sina egna.

Debatten om datalagringsdirektivet är ett trist exempel på just detta. Självklart har man rätt att vara hur förgrymmad som helst på direktivet, även kallat Bodströms Baby. Jag har själv hört till dessa argaste kritiker och har inte backat en tum i själva sakfrågan.

Men för den sakens skull finner jag ingen anledning att lägga mitt förnuft på hyllan och använda mig av osakliga och irrationella argument i debatten. Det räcker med att ni gör det som sedan i tisdags har serverat mig gallsprängda bloggkommentarer.

Låt mig en gång för alla förklara hur det hänger ihop. Efter folkomröstning beslutade riksdagen 1994 att Sverige skulle gå med i EU. Det har gått över 15 år sedan vårt inträde i Unionen.

Till medlemskapets fördragsenliga förpliktelser hör att lojalt implementera gemensamt beslutade EU-direktiv vare sig man gillar dem eller inte. Det gäller för Tyskland, Sverige och alla andra medlemsstater. Det duger inte att hänvisa till nationella grundlagar, för dessa är enligt EU:s rättsordning normhierarkiskt underordnade EU-direktiven, sak samma om grundlagen (som i Regeringsformen 2:23) förbjuder lagstiftning i strid med Europakonventionen. Det skulle innebära slutet för EU-samarbetet om medlemsstaterna inte rättade sig efter dessa tuffa men nödvändiga spelregler och började lira efter alldeles egna regelböcker. Vill ett land inte följa spelreglerna är det enda renhåriga att ansöka om utträde ur EU. Lissabonfördraget ger den möjligheten.

Nu menar somliga att Sverige ska fuska med reglerna och helt enkelt strunta i sin fördragsenliga skyldighet att implementera det förhatliga datalagringsdirektivet. Så tycker mina kritiker på bloggen. Och så tyckte i onsdags ett tillräckligt antal blockerande riksdagsledamöter.

Själv har jag respekt för de som tycker annorlunda än jag men inte för dem som medvetet ägnar sig åt fusk, som ensidigt ändrar reglerna när det passar deras syften. När det gäller EU-samarbetet ligger det faktiskt något i ordspråket ”Den som sig i leken ger, den får leken tåla”.

Så det enkla svaret på varför jag i onsdags röstade ja till datalagringen, trots att jag avskyr den, är att jag avskyr fusk och orent spel ännu mer. Strunt samma om det gäller individer eller stater. En helt annan sak är att Sverige, nu när vi har lyckan att ha en borgerlig regering, med kraft bör verka för att datalagringsdirektivet rivs upp eller åtminstone ändras i mer integritetsvänlig riktning. Men så länge direktivet gäller så gäller det.

Några av mina läsare har också förfasat sig över att jag argumenterar för en längre lagringstid än det minimum på sex månader som regeringen har föreslagit.

Men nej, det är inget konstigt alls med min inställning, den är bara resultatet av rationellt tänkande. När skadan på den personliga integriteten väl är skedd genom att direktivet införs i den svenska lagstiftningen (om ett år ifall inte – fromma förhoppning – EU har hunnit upphäva direktivet innan dess) finns det all anledning att i det läget göra det bästa möjliga av situationen. Och det bäst i det läget är att låta informationen komma maximalt till nytta i polisens brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet. En sex månaders kort lagringstid är ungefär detsamma som att först sälja smöret och sedan tappa pengarna.