Världen tycks plötsligt upp-och-nervänd. I drösen av kommentarer till Ask-affären applåderar inte ens ordföranden för den militanta kvinnojourorganisationen Roks justitieministerns rabiatfeministiska utspel. Det om att att låta staten skicka hem färgglada delgivningskuvert till misstänkta sexköpare. Vid det här laget kan det knappast ha undgått någon, men cirka en timme in i klippet överraskar alltså justitieministern med ett ”retoriskt olyckligt exempel”, som Beatrice Ask själv beskriver ordvalet.

På sitt departement är Ask omgiven en stab handplockade politiska tjänstemän med statssekreteraren i spetsen. Lägg därtill departementets opolitiska men vanligtvis mycket lojala experter som expeditionschefen, rättschefer, departementsråd och batteriet av så kallade rättssakkunniga. Alla har de uppgiften att förse henne med gedigna underlag och goda råd.

Om justitieministern har blivit vilseledd av sina anställda är det illa. Än värre är det om Beatrice Ask litar blint på sin intuition och struntar i tjänstemännens råd. Ja, i synnerhet som Ask själv inte är jurist och därför är i särskilt behov av juridiskt stöd. (Om detta har jag skrivit i senaste numret av Advokaten.)

Kan då Ask sitta kvar som justitieminister efter uttalandet om att straffa misstänkta men ännu inte dömda sexköpare genom färgglada kuvert? Jag har fått frågan hemifrån ett antal gånger under semestern på Aruba men har avstått från att kommentera tills nu.

Hur jag än vrider och vänder på steken landar jag i att OM landets justitieminister i stället hetat exempelvis Thomas Bodström och hade luftat samma tanke öppet då hade jag utan närmare betänketid föreslagit honom att lämna posten och syssla med något annat. Visserligen mot bakgrund av misstron som jag redan hyser mot Bodström, inte minst efter hans initiativ om trafikdatalagring av EU-medborgarnas telekommunikation. Men ändå – jag kan inte med trovärdigheten i behåll döma Asks famösa uttalande efter en annan måttstock än den jag skulle mäta Bodström med.

Men statsministern har såvitt jag förstår gjort bedömningen att Ask fortfarande är en större tillgång för borgerligheten som justitieminister än vad hon skulle vara i en annan position. Liksom att hon som justitieminister fortfarande kan locka inte minst kvinnliga väljare att rösta på M, eller i vart fall borgerligt så att alliansregeringen vinner valet om mindre än ett halvår. För egen del är jag övertygad om att också kvinnliga väljare uppskattar rättssäkerhet, det finns tillräckligt många kvinnor som har sett sina bröder, söner och makar buras in för sexualbrott trots skakiga för att inte säga obefintliga bevis.

Naturligtvis var Fredrik Reinfeldt tvungen att i Ekots lördagsintervju göra klart att Asks förslag inte finns i regeringskansliets skrivbordslådor, och att ”vi inte ska ha ett glåpordssamhälle”. Visst känns det betryggande med en tydlig markering från högsta ort, men det märkliga är ju att den alls behövdes.

För mig hade Reinfeldt gärna fått ta i hårdare. Begreppet glåpordssamhälle är i själva verket en förskönande omskrivning av en rättsordning där staten – i detta fall – skulle hänga ut och vanära misstänkta innan deras skuld har prövats av domstol. Det vill säga en ordning fjärran från vad som är godtagbart i en rättsstat.

Risken med att en statsminister, eller för den delen en oppositionsledare, medvetet bagatelliserar en ministers eller tung partikamrats uppenbara klavertramp, är att agerandet kan spä på väljarnas politikerförakt. Och väljarkårens reaktion på Reinfeldts överslätande ordalag i fallet Ask har vi ännu inte sett vidden av.

En annan fråga som vi heller inte har svaret på gäller Rättssveriges förtroende för Ask. Är förtroendet intakt? Eller himlas det med ögonen bakom hennes rygg bland landets jurister och höga domare, i lagrådet, bland kriminalvårdare, åklagare, i advokatkåren, polisväsendet och övriga myndigheter inom justitieområdet?

Vilket förtroende Rättssverige har för sin högsta politiskt ansvariga chef återstår att se, som det brukar heta när man inte har en aning om hur någonting kommer att sluta.

Däremot vet jag helt säkert att det finns ett antal centrala rättsprinciper som en justitieminister måste kunna rabbla om hon så väcks mitt i natten. Den viktigaste rättsprincipen är att ingen får betraktas som skyldig, än mindre utsättas för någon form av bestraffning, förrän dom har fallit. Det är därför som vi har domstolar med uppgift att avgöra om en misstänkt är skyldig eller inte.

I en sådan grundläggande rättssäkerhetsfråga får en justitieminister helt enkelt inte sväva på målet. Men sväva på målet är precis vad Beatrice Ask har gjort. Det tog flera dagar innan statsrådet backade på regeringens hemsida (24/3). Dagen därpå förklarar justitieministern sitt misstag med att det är valår och raljerar över att politiker då tydligen bör avhålla sig från att delta i diskussioner. Så mycket var den pudeln värd.

Om inte landets justitieminister står upp för rättssäkerheten, vem på politisk nivå ska då göra det? Och vad blir följden om de som i sin dagliga verksamhet ska värna rättssäkerheten – domare, åklagare, poliser osv – upplever att de i en central rättssäkerhetsfråga saknar stöd från den högsta politiska ledningen?

Svar: Det blir i längden en ohållbar situation.