Vänsterpartiets inre liv är normalt inget som upptar mina tankar. Men självfallet kan jag inte låta bli att spekulera i vem av Jonas Sjöstedt och Lars Ohly som får dra på sig ledartröjan efter nästa års V-kongress.

Jag sätter en slant på Sjöstedt, även om han till synes gillrat sin egen fälla genom dumlöftet att bara ställa upp ifall Ohly inte kandiderar för omval. För, som en vänsterpartist sa häromdagen, vad händer om partiet vill ha Jonas Sjöstedt som ordförande men Lars Ohly ändå ställer upp?

Den forna vänsterdrottningen Gudrun Schyman ger klarare besked. Med tre år kvar till pension och fyra år med ett hyfsat välbetalt politiskt uppdrag i kommunfullmäktige på hemorten meddelar Schyman att hon inte ställer upp till omval som talesperson för Feministiskt initiativ. Hon är trött på personfixeringen och vill ge plats för nya krafter.

Hmm. Jag kan förstå om Schyman efter många års slit för först Vänsterpartiet och sedan Fi vill trappa ner. Men trött på personfixering? Vem har mer än Gudrun Schyman älskat att stå i rampljuset och ständigt vara uppvaktad av medierna?

Fi skulle inte ha funnits utan intresset för hennes person och inte heller haussen för vänstern på den tiden när man med råge var landets tredje största parti. Den personfixering som Schyman nu säger sig ogilla och vara trött på har under alla år varit hennes framgångskoncept och politiska metod. Vad Schyman rent konkret har åstadkommit för kvinnosaken är däremot oklart, annat än att hon skickligt har satt sin prägel på den politiska jämställdhetsretoriken. Numera idisslas könsmaktsordning, manliga maktstrukturer, kvinnlig underordning och annat vänstertugg även av mina partikamrater.

Schymans pengabränning under förra sommarens politikervecka i Almedalen gjorde henne känd också internationellt men slog samtidigt våldsamt tillbaka på hennes parti. Ja hela den feministiska rörelsen fick sig nog en knäck.

När lågorna slukade sedlar för 100 000 kronor tyckte många även inbitna feminister att hon hade gått ett steg för långt. Även jag såg framför mig så många nyttiga saker som kvinnorörelsen hade kunnat göra för de pengarna.

Gudrun Schyman själv kommer knappast att deppa om Fi går i graven samtidigt som hon själv går i pension. Snarare skulle det bara göra henne själv ännu mer enastående i den mediala och politiska historieskrivningen. Det är nog i det ljuset man ska se hennes annonserade avsked från rikspolitiken. Om ni frågar mig.