166 artiklar och 470 blogginlägg. Inte illa pinkat av en sprucken trähäst, skulle vi ha sagt i Kalmar på min tid. Men tiden är en annan och talen gäller antalet ringar i medierna med anledning av Gudrun Schymans uppmärksammade penningbränning under Almedalsveckan.

471 blogginlägg kan Schyman gratulera sig till i och med detta. Eller kanske ändå inte. För även om det mediala genomslaget av Schymans uppeldning av 100 000 kronor var imponerande stort så vete sjutton om hon och Feministiskt initiativ i längden överlever tillaget.

Jovisst, penningbålet uppmärksammades internationellt. Och det är stort, men Schymans och Fi:s eventuella väljare finns ju trots allt i Sverige.

Man kan som Gudrun Schyman vifta bort kritiken som framfördes från Frälsningsarmén och Stadsmissionen med att Fi inte bedriver någon välgörande verksamhet. Det är sant, men samtidigt inte. I praktisk mening gör alla partier anspråk på att i någon mån bedriva välgörande verksamhet, i bemärkelsen göra samhället bättre. Så tänker väl även Fi, eller?

Som jag i SVT:s morgonträdgårdsmöbler på Almedalens scen försökte säga till Gudrun, och som jag under veckan också fick bekräftat, är det tyvärr inte osakliga löneskillnader mellan könen som folk under Almedalsveckan 2010 har talat sig varm om. Det vill säga Schymans huvudnummer har inte varit ett huvudnummer i samtalen.

Spörsmålen i barer och på kaféer har i stället gällt: Är det rätt eller fel att elda upp pengar? Och på den frågan har Schyman och Fi givit ett entydigt jakande svar.

När jag konfronterade Fi-ledaren Schyman med detta faktum, spände hon ilsket blicken i mig och väste att vi tydligen talar med olika människor.

Visst gör vi det, men det hör inte hit. Kriteriet för en framgångsrik opinionsbildare är inte att få folk att hålla med opinionsbildaren själv. Det är enkelt, inte minst med tanke på det mediala övertag som man som namnkunnig åsiktsmaskin normalt har. Det angelägna för en politiker och opinionsbildare är att få människor att prata med andra människor om det man själv ”brinner för”, och detta helst när politikern/opinionsbildaren inte fysiskt är på plats. Men den poängen har gått Schyman förbi, hon är glad om vänstersinnade kvinnor kommer fram och klappar henne på axeln…

Så skönt då med en återhämtande måndag i stan. Officiellt startade den klockan 12 på Slussplan med träff och fotografering av HBT-kvinnan Jorun inför den stundande Pridefestivalen. Temat för fotograferingen var två ingredienser som jag vill ha med i en kaka.

Därefter lunch med kära väninnan E på Operabarens bakficka. Väninnan arbetar förvisso i Justitiedepartementet, men framför allt är hon maken och mitts ena bröllopsvittne till att de äktenskapliga banden tvinnades för i höst 16 år sedan.

Nej, E och jag hade så klart inte en aning om att justitieministern skulle luncha på samma ställe med Säpovakter och medarbetare. Om vi hade vetat det…

Men vilken räksallad!!! Därefter inköp – för min del – av tågbiljett till Sunne. På onsdag bär det av igen till stugan.

Och i morgon berättar jag bland annat om mitt Almedalsmöte med Maria Wetterstrand och hennes syn på oppositionens regeringsbildande om Sverigedemokraterna i valet får en vågmästarroll. Det blir hyggligt intressant.

Mina ingredienser till Pride-kakan? Bigarråer och valnötter, förstås.

Men nu ut med oss i den tropiska kvällen!