Justitieminister Beatrice Ask är på helt rätt integritetsköl. Detta sagt med anledning av dagens glada nyhet att Ask vill göra kameraövervakning av brottsutsatta platser till valfråga. Det har jag önskat länge.

Av överdriven rädsla att bli ansedda som övervakningssamhällets lakejer har JK, domstolar och riksdagsledamöter envist sagt nej till övervakningskameror som har kunnat avslöja våldsverkare och som därmed kunnat få både en brottsuppklarande- och brottsförebyggande effekt. För att inte tala om hur mycket tryggare man som ensam kvinna skulle känna sig med en övervakande kamera på en rad platser i det sociala samhällslivet (exempelvis på bussen, i tunnelbanevagnen, på perrongen osv).

Ett paradexempel är det svårt brottsutsatta Stråket i Malmö, där vanligt folk knappt vågar vistas efter mörkrets inbrott. Inte så konstigt alltså att befolkningen i Malmö är massivt för kameraövervakning, ändå har myndigheter och förvaltningsdomstolar sagt nej av hänsyn till den enskildes personliga integritet.

Man har så till den grad ömmat om brottslingars integritet att malmöborna i allmänhet tvingas hålla sig hemma om kvällarna. Denna fullständigt bisarra tillämpning av proportionalitetsprincipen har pågått år efter år och fått mer än en medborgare att fundera över varför rättssamhället väljer att gulla med de kriminella.

Men nu flaggas det för en ändring tack vare att justitieministern i dag tog det enda rimliga steget, nämligen mindre restriktiva regler för kameraövervakning på allmän plats. Tveksamt är bara varför hon vill ge Datainspektionen ett större ansvar för reglernas tillämpning.

Inspektionen har hittills hört till dem som närmast reflexmässigt sagt nej till kameraövervakning, också när det har gällt platser där brottslingar i princip härjar fritt.