Den gångna midsommardagen har jag på farstukvisten haft sällskap av Björn Elmbrants bidrag i bokserien om svenska statsministrar. I Elmbrant har vi en före detta Sveriges-radio-reporter som till ingens förvåning kom ut som glödröd vänsterskribent.
Den enda vägen.
Elmbrant skriver om Fredrik Reinfeldt och det är bitvis underhållande läsning. Som till exempel när han kommenterar Greenpeaces tilltag att hälla ut 3 ton brunkol utanför Rosenbad: ”Aktivisterna tyckte väl att det var hyckleri av honom (Fredrik Reinfeldt, min anm) att försöka få andra länder att minska sina utsläpp, när Vattenfall köpt på sig stora mängder kolkraft i Tyskland och Polen de senaste åren.”
Det är väl snarare en alldeles utmärkt sammanfattning av De rödgrönas miljöpolitik, eller?
I tecknandet av moderatledarens, tillika statsministerns porträtt avviker Elmbrant inte en tum från sin vänstervinkel. Sålunda skriver han (sid 116): ”Men i praktiken har utvecklingen (under regeringen Reinfeldt, min anm) bara gått i en riktning – fler privata apotek och vårdcentraler (fy sjutton), mer av privat bilprovning (ujuj) privata länsbussar, privata tåg (läbbigt!) mer av privata jobbcoacher (nämen) som Arbetsförmedlingen har hyrt in och färre statliga företag.”
Inte ens Lars Ohly gråter värre än Björn Elmbrant.
Nödvändig svalka i den 20-gradiga poolen i skogen.
Med utnyttjande av det förtroende som kommer av en förment objektiv P1-reporter-rapportering skriver Elmbrant (sid 117): ”Väljarna har kunnat se de stora skattesänkningarna, som finansierats av de arbetslösa och sjuka, till och med genom besparingar i försvaret.”
Det sista ledet i den meningen är så klart till för att blidka sådana som mig. Men jag låter mig inte blidkas, särskilt inte av Björn Elmbrant.
Hur snygg är du själv i sommarfrilla?
Däremot tror jag att författaren har fog för den oro som han uttrycker (sid 122):”Reinfeldt kan bli en kort parentes, men väljs han om betyder det förmodligen början till en längre stabil borgerlig regeringsperiod i Sverige.”
Och vid det här laget talar mycket för att regeringen Reinfeldt faktiskt väljs om.
Det långvariga övertag som Reinfeldt har haft i opinionsinstitutens förtroendejämförelser mellan honom och Mona Sahlin som regeringschef måste rimligen till sist slå igenom också när det gäller partisympatierna. Det är väl också det som har blivit bekräftat i de senaste månadernas alla väljarundersökningar?