I november i samband med Värmlands Bokfestival lyssnade jag på ett författarsamtal med Christian Dahlström om hans bok ”Den enda rätta läran – Så förblindade psykoanalysen det svenska rättsväsendet”. Dahlström gjorde ett genuint nördigt intryck så man förstod att han kunde sitt ämne. 

Boken är en grundlig genomgång av den freudianskt inspirerade psykoanalytikern Margit Norells inflytande under drygt 30 år över den rättspsykiatriska vården på Säters mentalsjukhus. Ett inflytande som enligt den dominerande uppfattningen i samhällsdebatten kom att förleda såväl poliser och åklagare som domstolar att gå i samma fälla och göra samma okritiska bedömningar av sakkunnigas utlåtanden och av parters berättelser och förklaringar. Särskilt i fallet Thomas Quick, men också i andra uppmärksammade rättsfall som skrivit in sig i den moderna svenska kriminalhistorien. 

Så när Dahlströms bok krockade med SVT:s dokumentärserie Det svenska styckmordet gav det förstås extra skärpt blick åt min läsning. För även i detta snart 40 år gamla rättsfall där ”obducenten och allmänläkaren” fick sina liv slagna i spillror, spelade Margit Norell en viktig roll. Om inte direkt själv på plats i rättssalen så genom sin lärljunge Hanna Olsson som skrev den mycket uppmärksammade och av Norells tankegods impregnerade boken Catrine och rättvisan. 

Den psykoanalytiska världen ligger bortom min horisont och jag har varken ambition eller kompetens att uttala mig om rättspsykiatriska teorier eller dito behandlings- och analysmetoder. Och fastän jag har plöjt Bergwallkomissionen, Hannes Råstams Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare, Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga – Berättelsen som Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick, och Göran Lambertz Quickologi, har jag ändå inte blivit smartare på att tolka undanträngda minnen med eller utan incestuösa kopplingar. Som sagt, jag släpper psykoanalyserandet av Quick här. Som jurist och frekvent nötare av allmänhets åhörarbänk i rättssalar vet jag däremot en del om hur rättsprocesser går till – och hur de inte bör gå till. 

Mitt fokus landar alltså på domstolarna. Där är grupptänkande bannlyst i lag men förekommer ändå. Tänk Styckmordsrättegången … tänk Quick … tänk Metoo … och fram träder bilden av skränande kajor som i flock likt en böljande våg sveper över himlavalvet för att som på en given signal tvärvända och flaxa åt motsatt håll.

I svenska domstolar råder fri bevisprövning och parterna får lägga fram och åberopa vilka stolligheter som helst för att styrka sin sak eller motbevisa anklagelser. Just därför måste domstolarna ha både vilja och förmåga att kritiskt granska och värdera bevisning och uttalanden från rättegångens parter. Domstolarna måste kunna se igenom och ifrågasätta vad som förs fram av manipulerande och duperande parter, forskare och experter. I t ex Quickfallet menade Bergwallkommissionens medicinske expert Kjell Asplund att Quick själv genom sin manipulerande personlighetsstörning i hög grad kan ha bidragit till hur behandlingen av honom utfördes. Samtidigt som det enligt både Christian Dahlström och Kommissionen saknas anledning att tro att psykoterapeuterna på Säter inte ville Quick väl. Varför såg inte domstolarna något av detta?

För att sammanfatta: Hög kompetens hos domarkåren, så att den står fri från grupptänkande, partiskhet och slentrian, är en hörnsten i en demokrati och rättsstat. Men vad jag och förhoppningsvis också andra nu ser är en sjunkande kvalitet och en flykt från domaryrket till annan och i många fall mer ekonomiskt lönande verksamhet. Domstolsverkets senaste värvningskampanj efter ordinarie domare andas desperation och är ett mycket dåligt omen. Samtidigt som cynikern i mig säger att här bjuds ett finfint tillfälle för alla de jurister som inte passar för att bli domare.