I veckan besökte jag tingsrätten i Tingvalla för att på plats följa rättegången mot mannen som en augustikväll sköt sin kompis i magen efter en blöt båttur på Fryken. Kompisen överlevde det misstänkta mordförsöket. I väntan på att förhandlingen skulle återupptas (lunchpaus) slank jag motvilligt in i en annan rättssal för att lyssna på ett djurplågerimål. Motvilligt eftersom dylika mål som regel handlar om rena grymheter mot hästar, hundar eller andra fyrfotingar antingen de hör till kategorin ”människans bästa vän” eller inte. Men så inte denna gång.

Den misstänkta djurplågaren syntes inte till. Efter samråd med åklagaren beslutade rätten – dvs juristdomaren, tillika domstolens lagman, och tre nämndemän – att målet kunde avgöras i den åtalades frånvaro.

På åhörarplats satt som sagt jag och ovanligt nog två till. Åklagaren utvecklade sin talan. Offer för det misstänkta djurplågeriet var en undulat vid namn ”P” (P = Pappan).

Är detta sant, tänkte jag. Jo, P hade fått två sår på sin fot, börjat hacka på den och mått dåligt. P:s matte åkte till veterinären, som enligt åklagaren konstaterade att P drabbats av nekros i vänster fot och hade dämpat allmäntillstånd. Om det var vid detta tillfälle eller senare, låter jag vara osagt, men veterinären rekommenderade P:s matte att antingen avliva honom – ja, undulaten alltså – eller låta operera P:s ben till en kostnad av 20 000 kronor. P:s matte tyckte att det var för dyrt – det enda sunda i det här fallet – och lydde inte veterinärens rekommendation utan åkte hem med P i tron att hon själv skulle kunna bota honom. Veterinären larmade länsstyrelsen om misstänkt vanskötsel.

Hemma hos matte blev P sämre och han bet av sig det onda benet. Då kom länsstyrelsen och omhändertog P som fick en spruta, lugnt somnade in och blev kremerad. Så här långt i förhandlingen var det dags för åklagaren att höra sina två vittnen men eftersom de var kallade att infinna sig först en halvtimme senare fick rättegången pausa.

Hur det gick sedan? Ingen aning och faktum är att jag vill helst inte veta. Jag ifrågasätter inte att undulater kan känna smärta men anser nu och för alltid att det är att gå oproportionerligt långt att över huvud taget göra rättssak i domstol av undulaters lidande.