Tidigare i höstas deltog jag i Svensk Juristtidnings symposium ”Det straffrättsliga påföljdssystemet under utveckling”. Min medverkan begränsade sig till en paneldebatt på temat Defensiv eller offensiv straffrätt? Kanske erinrar sig någon att ämnet redan har avhandlats här med anledning av det tidigare justitierådet Martin Borgekes straffrättsliga testamente ”Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu”. Och visst svävade Borgekes ande över salen i Münchenbryggeriet i Stockholm där symposiet ägde rum. Inför gräddan av svensk juristkår upprepade jag argumenten varför Sverige behöver en offensiv straffrätt som ett av flera verktyg för att trycka tillbaka brottsligheten. Ett nytt verktyg jag särskilt lyfte fram i regeringens snabbspår mot gängbrottsligheten var kriminaliseringen av involvering av underårig i brottslig verksamhet. Brottet infördes för drygt ett år sedan och reformen tycks ha fått avsedd effekt. På Münchenbryggeriet kunde jag hänvisa till ett 30-tal fall, nu i oktober har Värmlands tingsrätt dömt tre gängkriminella till extra långa fängelsestraff för att mot betalning ha engagerat flera barn i bl a morduppdrag.

Jag tillhör dem som i olika sammanhang har argumenterat för att straffmyndighetsåldern borde sänkas från 15 år till 14. Inte för att det skulle lösa alla problem, naturligtvis inte. Men möjligheten att kunna anhålla, häkta och döma 14-åringar som redan blivit grovt kriminella skulle göra det svårare för hjärnorna bakom den organiserade brottsligheten att rekrytera och utnyttja så unga människor. Så har jag resonerat. Men jag är inte längre säker på att en sänkt straffmyndighetsålder behövs. Effekten av den nya kriminaliseringen av dem som anlitar underåriga i brottslig verksamhet, har fått mig att tänka ett varv till.

Apropå barn och Värmlands tingsrätt. Höstens hittills mest uppmärksammade mål här i stan är barnpornografiskandalen som förra året briserade vid Engelska skolan i Karlstad. En fritidsledare hade alltså i flera år smygfotograferat elever, snuskifierat bilderna och i det skicket spridit dem vidare i barnpornografiska fora. Domstolen dömde mannen till två års fängelse och ett stort skadestånd. Åklagaren förklarade sig nöjd men sista ordet är inte sagt. Domen har överklagats av advokat Elisabeth Massi Fritzs som företrädde drygt 160 av offren.

Häromveckan fick Massi Fritzs sin nota på över 3,5 miljoner kronor underkänd av tingsrätten som orimlig. Saltad i överkant eller inte blir en uppgift för Advokatsamfundet att bedöma. Vad som fräter som syra på min egen rättskänsla är att tingsrätten ”av processekonomiska skäl” gick med på fritidsledarens begäran att av ”praktiska skäl” få delta i rättegången via videolänk. Ja, eftersom han flyttat från staden. Det är sant att det fanns brottsoffer som inte ville möta honom öga mot öga i rättssalen, men sådana praktikaliteter löser domstolar varje dag. Däremot är det stötande att domstolen så lättvindigt lät fritidsledaren – som redan i förväg hade erkänt – slippa obehaget att på plats konfronteras med rättvisan.