Så länge jag kan minnas har tidigare justitierådet Martin Borgeke varit en frontfigur i debatten om svensk straffrätt. För alla som genom åren hängt med i turerna kring detta eviga ämne är därför Borgekes ”Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu” en höjdpunkt i senaste numret av Svensk Juristtidning.

Min ambitionen – eller för den del kompetens – räcker inte för att bedöma Borgekes många insatser i Straffrättssverige utan jag nöjer mig med att konstatera att han under en lång domargärning och till synes oberoende av samhällets utveckling, inte vikt en tum från att kritisera straffskärpningar, nya kriminaliseringar och tron på att fängelsestraff – särskilt långa sådana – kan vara något positivt och ligga i allmänhetens intresse. Och fortfarande hämtar Borgeke inspiration från professor emeritus Nils Jareborg vars nu 30 år gamla tankar om ”Defensiv och offensiv straffrättspolitik” i hög grad präglar Borgekes exposé i SvJT.

Defensiv straffrättspolitik tar inte sikte på att förebygga brott eller lösa samhällsproblem utan, som Borgeke understryker, här är ”rättssäkerheten och rättvisa överordnat de behov av brottsprevention som kan finnas”. (Kan finnas?) Medan den offensiva straffrättens syfte, med Borgekes formulering, är att ”se till att brottsligheten upphör, eller i vart fall trycks tillbaka rejält”.

Mot bakgrund av vårt lands eskalerande våldsutveckling av aldrig tidigare skådat slag, kan Borgekes resonemang möjligen vara akademiskt spännande men säkert är att han gör sig blind för verkligheten. Efter en lång karriär som domare och utredare begriper förstås Borgeke att den justitieminister inte finns som skulle mana offren för skjutningar och sprängningar att ha tålamod i väntan på den eventuella effekten av defensiva straffrättsreformer. Men i stället framhärdar Borgeke i att den sittande straffrättsutredningen är oseriös om den ”lägg[er] fram förslag i olika hänseenden utan att förslagen bygger på en genomgående och förnuftigt straffrättslig grundsyn”. (Ja, alltså bygger på Borgekes uppfattning).

Borgeke ogillar såklart Tidöavtalet vars reformer enligt honom inte bara genomsyras av offensiv straffrättspolitik (brottsbekämpning) utan även tyngs av en del missvisande och felaktiga juridiska facktermer. Den gissningsvis förtörnade Borgeke låter inte detta passera utan syrliga kommenterar inom hakparenteser. Genant för Tidöavtalets författare? Jo, men svälj förtreten. Mitt råd till justitiedepartementet (läs Strömmers statssekreterare ) är att tacksamt ta emot Borgekes inlindade elakheter och begrunda hans påpekanden i kommande lagstiftningsarbete så slipper departementet i bästa fall att begå samma misstag i framtida lagrådsremisser.

För visst går det ibland lite väl snabbt och lustigt i lagstiftningsarbetet. Ett färskt exempel är straffskärpningen som trädde i kraft på nyåret och som innebär att den som har ett vapen kan komma att dömas till strängare straff än den som brukar vapnet vid t ex rån. Rimlig avvägning säger justitieminister Strömmer och drar till med det beprövade knepet att i oprecisa ordalag uppmana till att ”tänka praktiskt” för få bukt med dödsskjutningar och sprängningar, med tillägget att han ”tror att alla förstår”.

Min erfarenhet är att det krävs vassare argument för att få tyst på kritiker än att antyda att de saknar förmåga att begripa vad alla andra påstås förstå.

En annan berörande artikel i SvJT är advokat Clarence Crafoords minnesord över professor Jacob W.F. Sundbergs gärning i rättsstatens och de medborgerliga rättigheternas tjänst. Runan över den excentriske professorn är respektfull utan att vara inställsam och förflyttar mig 30 år tillbaka. Jag småspringer i den långa korridoren på nedre plan i C-huset (Juridicum, Stockholms universitet). Framför mig ångar professor Sundberg på med sin privata predikstol under armen. I den stora hörsalen halar Sundberg från ingenstans fram svenska flaggan modell skrivbordsprydnad och ställer den på pulpeten. I bänkraderna bubblar det av skräckblandad förväntan. Sundberg intar sin position, sveper med blicken över auditoriet, filosoferar något om myrornas liv i myrstacken – och inleder vårterminens kurs i Allmän Rättslära.