Nu begär försvarsadvokaten en paus på 15 minuter för enskilt samtal med sin klient. Det beviljas. Rättssalen töms och i mitt huvud snurrar mannens hopkok om att hans döda sambo är återuppstånden ”på den tredje dagen”. Ja, hon ska rent av komma och hälsa på honom i häktet klockan 16. Därför har han inte tid att sitta här hela dagen, som han upplyste åklagaren om.

Bland det första som fångade min uppmärksamhet som nyinflyttad i Karlstad var NWT:s rapportering om frysboxfallet. Ett fall som jag med stegrad fascination följt i spalterna och i veckan också från åhörarplats i rättssalen. Rättegången som sådan har redan kommenterats. Mitt fokus ligger på den åtalade mannen som i upprepade polisförhör under våren har erkänt att han under flera år förvarade sin döda sambo i en frysbox men som på första förhandlingsdagen invänder mot att hon ens är död. De har telepatisk kontakt varje dag. Har mannen gått från att vara ett original till att bli en fullfjädrad galning? Nej, det tror jag inte efter att ha följt huvudförhandlingen i Värmlands tingsrätt. Det här är min bedömning:

Den så kallade frysboxmannens nya strategi att svara ”inga kommentarer” på åklagarens frågor punkterades när rätten tillät uppspelningar av polisens videoförhör med mannen. Den 16 mars erkänner han att han haft sin döda sambo i frysen i flera år. På polisens fråga: Du hade henne i frysboxen, svarar mannen: Jajaja. Hur fick du henne till frysboxen? Jag släpade henne på en dyna/täcke, svarar mannen och redogör redigt för upphängningsanordningen i taket och hur han lånar ett rep av grannen med förevändningen att han ska ”lyfta bilmotorn”. Innan förhöret är slut säger han till förhörsledaren att han är ”mycket glad över att detta har kommit ut”. Mannen häktas, inte för mord eller dråp, men för grovt gravfridsbrott. Han ”mår ganska bra”, säger försvarsadvokaten (NWT 20/3). 

Nästa uppspelning är daterad den 5 april. 
– På vilket sätt har du använt frysen efter XX:s död? 
– Jag har använt frysen till att förvara mat /…/ 
Mannens försvarsadvokat bryter in: 
– Har frysen fungerat hela tiden, har du haft strömavbrott?
– Ja, flera gånger, svarar mannen. 

Samma dag intervjuas en rättsläkare i NWT om obduktionen kan visa ifall mannens döda sambo har blivit mördad. 
– Att en kropp är nedfryst underlättaren rättsläkarens jobb avsevärt. /…/ Men det förutsätter att frysen fungerar hela tiden /…/ förklarar rättsläkaren. 

På begäran av åklagaren genomgår mannen en rättspsykiatrisk undersökning. Den pågår en dryg månad. 

I NWT den 11 maj uttalar sig försvarsadvokaten med anledning av att hans klient har varit akut sjuk och fått avbryta rättspsykundersökningen för att vårdas på sjukhus. Är hans fysiska hälsa tillräckligt bra för att klara en rättsprocess, undrar NWT. 
– /…/ jag tror inte det är något problem att genomföra en rättegång. 

I slutet av maj delges mannen misstanke även för grovt bedrägeri. Han har haft tillgång till sin sambos konto och har i fem år efter hennes död kunnat kvittera ut hennes pension (NWT 27/5). 

Under tiden mannen förvarade sin döda sambo i frysboxen upprätthöll han kontakten med kvinnans vårdcentral, det är vad åklagaren påstår och det bekräftas av tillgängliga journalanteckningar. Regelbundet ringde mannen till kvinnans sjukvårdskontakt och fick förnyade utskrivningar av hennes narkotikaklassade läkemedel. 

Den 8 juni meddelar Rättsmedicinalverket att mannen inte var allvarligt psykiskt störd när han lade sin döda sambo i frysen (gravfridsbrottet) och inte är det nu heller. Förutsättningarna saknas därför att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård om han skulle dömas. 
-Min klient /…/ hade hoppats att han skulle få vård, säger försvarsadvokaten (NWT 9/6). 

Den 19 juni beslutar åklagaren att lägga ner förundersökningen om mordmisstanken mot mannen. Det slutliga obduktionsprotokollet har inte kunnat visa hur kvinnan dog. Det går inte att dra några slutsatser av obduktionen.

Den sista rättegångsdagen går mot sitt slut. Mannen som för fyra månader sedan var lättad över att denna makabra historia har blivit avslöjad sitter några meter framför mig i rättssalen. Åklagaren yrkar på minst fyra års fängelse. Försvarsadvokaten pläderar för att han helt ska frias och släppas ur häktet samt att ett nytt utlåtande om mannens psykiska tillstånd ska inhämtas. Varken åklagaren eller rätten invänder mot försvarets linje att Rättsmedicinalverkets utlåtande om att den åtalade inte lider av psykisk störning kan ifrågasättas. Målet förklaras därför vilande i avvaktan på en slutlig bedömning av Socialstyrelsens rättsliga råd.

Så är den misstänkte galen eller spelar han galen för att slippa ta ansvar för vad han har gjort? Om han har mördat sin sambo riskerar han fängelse på livstid. 

I mitt numera mindre ansvarstyngda liv tillåter jag mig att åberopa ”livets regel”, en förenklad variant av Ockhams rakkniv. Den säger mig att en människa som finner en nära anhörig avliden ringer polisen, förutsatt att hen själv har rent mjöl i påsen. Detta gjorde inte den misstänkte, i stället kvitterade han år efter år ut den dödas  pensionsutbetalningar och såg till att förnya hennes förskrivningar av narkotikaklassade läkemedel. Han ringde inte 112. För min del är skuldfrågan därmed avgjord, även om jag har förståelse för åklagarens bedömning att det inte går att bevisa att den misstänkte bragt sin sambo om livet. Dom väntas i augusti – då får vet vi hur rätten har resonerat.