Besökte nyligen Stockholm och lyckades pricka in Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm På Hvitfeldtska bodde vi. Även om jag inte bevakade Göteborgskravallerna på plats när det begav sig 14-16 juni 2001 i samband med EU-toppmötet, så skrev jag i likhet med många andra dåtida kolleger åtskilliga spalter i ämnet. Bäst minns jag krönikan ”Ibland får man tåla att ligga på asfalt”, den orsakade visst ståhej.
Åter till Stockholm. Jag var sen till Löfstedts premiär på Zita. Kom småspringande efter ett besök hos frisören som har salong på Östermalm med spatiösa fönster ut mot rikemansgata. En given måltavla för antikapitalistiska våldsverkares förstörelselusta tänkte jag samtidigt som jag för mitt inre återkallade bilderna av sönderslagna restauranger och butiker utmed Avenyn. I den sinnesstämningen intog jag min plats i biosalongen, scannade av publiken och sorterade raskt in den i vänsterfacket. En gammal yrkesskada om ni så vill.
Syftet med dokumentärer oavsett format är påfallande ofta att piska fram ”rätt sorts” upprördhet. Löfstedts film är inget undantag. På Hvitfeldtska bodde vi är en mycket känslomässig film som man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av. Alltså satt jag där i bänkraden och började känna allt mer sympati för aktivisterna som enligt noga planering med organisationsfolk och andra inblanda aktörer hade checkat in på Hvitfeldtska, rullat ut sina sovsäckar och nu såg fram emot några fina dagar med seminarier om världens orättvisor, demonstrationer mot EU, Bush och kapitalismen, feststämning och nya bekantskaper. Att då plötsligt på torsdagen (samma dag som den amerikanska presidentens Air Force One landar på Landvetter) mötas av polisens avspärrning i form av containrar runt skolgården, väckte så klart stor frustration hos de tillresta ungdomarna som bara ville demonstrera sitt politiska engagemang. Tio timmar senare har alla där inne – 459 personer – gripits misstänkta för våldsamt upplopp, citat: Nils Petter Löfstedt. Så långt in i filmen har jag transformerats till värsta kravallaktivisten och nickar uppmuntrande när den första stenbumlingen viner genom luften (i filmen, alltså). När filmen är slut går jag ut i Stockholmskvällen med näven knuten i fickan.
Väl återbördad till nya hemstaden Karlstad sovrar jag bland pressklippen. Läser om en del av vad jag skrev och påminns om hetsstämningen i debatten. Jag var verkligen oförsonlig i min kritik mot aktivisterna och mot vänsterns förvridna idéer om berättigat våld mot ordningsmakten. När den enkla sanningen är att polisen i alla de andra medborgarnas intresse har att upprätthålla ordningen och i trängda lägen även har rätt att använda sina tjänstevapen, argumenterade jag.
Men ändå? Försvarade jag alltför ensidigt poliserna och såg jag inte hur de utsatte oskyldiga människor för kränkningar? Med den frågan i bakhuvudet begav jag mig häromkvällen till Nöjesfabriken för att en andra gång uppleva På Hvitfeldtska bodde vi. Löfstedts svartvita filmsekvenser när beridna kravallpoliser gång på gång forcerar mänskliga hinder inne på Hvitfeldtska utlöser snyftningar i publiken. Hästhovarnas hårda smatter dånar mot asfalten, det noterade jag inte på Zita men nu hör jag det.
Filmföreställningen följs av eftersnack som utgörs av ett scensamtal mellan Victoria Rixer, hon bodde på skolan och medverkar i filmen, och en pappa Ulf vars 17-åriga son också bodde på Hvitfeldtska och som reste till Göteborg för att demonstrera och ha kul med kompisar. När våldsamheterna är i full gång och eländet har rapporterats i tv-rutan får Ulf äntligen kontakt med sonen. Hans version ”inifrån” skolan om vad som verkligen har hänt (mest fredliga grejer) får Ulf att reagera starkt. Han skriver debattartiklar i VF om den ensidiga mediebilden som spreds om våldsamheter, stenkastning och våld mot ordningsmakten.
Det blir inget ”böljande” eftersnack på Nöjesfabriken. Inläggen från såväl Victoria och Ulf som från publiken är samstämmiga och går i korthet ut på att medierna svartmålade, polisens misslyckades med i princip allt medan aktivisterna på Hvitfeldtska bara ville demonstrera för en bättre värld. Vidare. Det rättsliga efterspelet i domstolarna var politiskt styrt, något som bekräftades av att Göteborgs kommenderingschef Håkan Jaldung friades från ansvar. Och den tragiska konsekvensen av alltihop var man också överens om: Förtroendet som mödosamt hade arbetats fram i dialog mellan polisen, kommunen och aktivister, är en gång för alla brutet.
Den parlamentariska Göteborgskommittén som tillsattes efter Göteborgskravallerna konstaterar i kapitlet Polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet (s. 519 ff) att polisens insats ”hade karaktären av ett hafsverk /…/ och orsakade dem som befann sig på skolan oproportionerligt stora inskränkningar i rörelsefriheten”. På den punkten har aktivisterna och Nils Petter Löfstedts film fått rätt. Ja, upprättelse.
Men låt oss stanna en stund innanför Jaldungs avspärrning. I Löfstedts film finns inte tillstymmelse till dokumentation om saken men det fanns ett åklagarbeslut om husrannsakan på skolan, juridiskt grundat på kriminalunderrättelser om att det inne i skolans lokaler pågick brottslig verksamhet (tillverkning av vapen mm) för att sabotera Bushs besök och störa förhandlingarna på mässområdet mellan EU-topparna. Enligt Säpo var förberedelserna i gång redan dygnet innan Jaldung kommenderade sina konstaplar till Hvitfeldtska. Inget av detta fick plats i Löfstedts film, däremot gott om filmsekvenser på plojiga poliser som varken klarade att upprätthålla ordningen eller tala engelska med utländska aktivister.
Sant är att en enig hovrätt friade Håkan Jaldung från brott. I likhet med Göteborgskommittén konstaterade domstolen att hans avspärrning av Hvitfeldtska var ett ingrepp i friheten för de personer som bodde där, men att polislagen i en situation som den aktuella ger sådana befogenheter och att avspärrningen därför var försvarlig med tanke på den betydande risken för att aktivister med våld skulle tränga in på EU-toppmötesområdet och störa stats- och regeringschefernas sammanträden. I en demokrati och rättsstat är det en uppgift för domstolar att göra sådana bedömningar.
Genom att låta kameralinsen stint och ensidigt fokusera på aktivisternas upplevelser och vinkla bort från allt annat av betydelse, lyckas Löfstedt med råge uppfylla syftet att göra filmpubliken heligt förbannad på allt vad polis och ordningsmakt heter, och nära nog förrycka mig till omprövning. Skickligt.
