Den stora behållningen med Björn Östbrings bok på temat den liberala Nationalstaten är att den fick upp mina ögon för andras erfarenheter i samma ämne. För det är jag skyldig Östbring ett tack!
Dock tog det sin tid att komma igenom boken. Flera gånger fick jag lägga den åt sidan för omläsning av Östbrings inlägg i DN där han kommenterar Åkessons småfräcka tilltag att ge boken i avskedsgåva till Annie Lööf. I tidningsartikeln gör Östbring ett försök att förklara vad han ville säga med boken: ”Sverige behöver bli en mångetnisk nationalstat, ett land vars befolkning kombinerar olika kulturella bakgrunder med en gemensam samhällskultur”.
Onekligen en vacker framtidsvision som Åkesson knappast köper rakt av. Inte jag heller. Bortsett från det där med ”gemensam samhällskultur”, som nog de flesta, inklusive Åkesson, ställer sig bakom. Men det finns andra orsaker än SD-aspekten till varför jag har svårt för Östbring. Han är naiv, stundtals närmast patetisk, som i det långa avslutande stycket (sid 162) som börjar ”Det svenska samhället har omfattande problem” och slutar med ett högtravande citat av Torgny Segerstedt.
Östbring är förstås inte omedveten om ”den elaka” nationalismen utan varnar för den men sätter sitt hopp till att mänskligheten ska hitta den rätta balansen mellan liberalism och nationalism. Och hans analys av Ukrainakriget landar i att fler har fått upp ögonen för nationalstatens betydelse för de liberala demokratierna i väst, med tillägget: Året 2022 blir möjligen året då liberal nationalism gör en historisk återkomst och åter blir en /…/ vedertagen idépolitisk tradition.
Önsketänkande, säger jag. Men drömma måste man väl få göra? Jo, men när tänkandet resulterar i rena gissningar blir det ointressant. DN:s kolumnist Richard Swartz, som kan Östeuropas historia på sina fem fingrar, konstaterar i en krönika om imperiernas fall, att oavsett när Rysslands krig mot Ukraina tar slut och oavsett vem som vinner, så ”brukar bara imperiers sönderfall resulterar i stegrad nationalism både hos den som anser sig ha vunnit och den som har förlorat”.
I påsk sträckläste jag ”Imperiets barn” av Liza Alexandrova-Zorina. En som alla reportageböcker starkt personligt färgad bok. I det här fallet intervjuar författaren tjetjener, uzbeker, ingusjier med flera folkslag som enligt Zorinas granskning av ”det ryskspråkiga parallellsamhället” har vuxit fram här hos oss i kölvattnet av Sovjetunionens kollaps och Sveriges liberaliseringsvåg. Och Liza Alexandrova-Zorinas bok visar sig vara ett otroligt bra komplement till Björn Östbrings. Inte bara för att den motsäger Östbrings tes på ett övertygande sätt, den bekräftar lika tydligt Swartz slutsats.
Summa summarum? Likt mången tragisk kärleksrelation tycks nationalstaten och dess medborgare bara svetsas samman, bli starkare och vända taggarna utåt när de utsätts för våld, hot och hat utifrån. Inte så uppbyggligt men djupt mänskligt.
Bra tänkt och skrivet Maria. Balanserat.
Tack!