Vid det här laget har det knappast undgått någon att Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister. Detta antas betyda oerhört mycket inte bara för dagens unga flickor utan också för hela generationer av framtida svenskor. Att Magdalena Andersson dessutom är socialdemokrat spelar mindre roll, enligt samstämd kör.
Själv minns jag hur dåvarande moderata justitieministern Gun Hellsvik – salig i åminnelse – berättade för mig (som nyanställd brevskrivare 1992) att två små flickor storögt hade frågat henne: Kan en tant verkligen vara justitieminister? En som rimligen redan då visste svaret på frågan var socialdemokraternas Laila Freivalds, som både föregick och efterträdde Hellsvik på posten (1988-1991, 1994-2000). Man kunde vara kvinna och minister samtidigt.
Apropå kvinnor som förebilder. När jag läste Lena Mellins krönika på temat manliga partiledare är en utrotningshotad art fäste jag mig vid en av Mellins ”möjliga” förklaringar till hur det kommer sig att av riksdagens åtta partier leds fem av kvinnor. En tanke som Mellin lanserar, här citerad ordagrant, är ”… att politiken inte ter sig så lockande längre. En gammal tes är att då makten vandrar vidare kliver kvinnorna in”.
Stämmer hypotesen att manliga politiker ersätts av kvinnor när makten rör sig bort från politiken, och vice versa? Min egen forskning i ämnet begränsar sig till några iakttagelser som här släpps i väg som testballonger.
Visst var landets kriminalpolitik viktig även när Hellsvik var justitieminister i början på 90-talet, men ”brott och straff” rankades inte högt av väljarna och därmed inte av partierna under tiden kring decenniet. Efter valförlusten 1994 fick Hellsvik trösta sig med ordförandeposten i justitieutskottet. Drygt 20 år senare värderar väljarna och därmed partierna ”lag och ordning” som en mycket viktig fråga. I valet 2018 landade kriminalpolitiken på fjärde plats. Åtskilliga dödsskjutningar senare och trots en totalt urspårad gängkriminalitet heter justitieministern fortfarande Morgan Johansson och ledargarnityret i justitieutskottet består av män.
Så länge Sveriges regeringschefer levde i föreställningen att Sovjetunionen och senare Putins Ryssland inte utgjorde något säkerhetshot i vår närhet, hade Sveriges försvarsministrar namn som Leni Björklund och Karin Enström. Sedan blev omvärlden tagen på sängen av den ryska annekteringen av Krim och aggressionen mot östra Ukraina. Från 2014 heter Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist. I riksdagen styrs försvarsutskottet av män.
När riksdagen förra sommaren mitt under brinnande pandemi höll en så kallad särskild debatt för att diskutera åtgärder för att hindra smittspridningen inom äldreomsorgen, var det enbart kvinnor som deltog i debatten. Så lågt värderas omsorgen om äldrevården, minns jag att jag tänkte.
Till sist skulle jag kunna säga en del om talmannens överreaktion mot miljöpartiets eventuella tjuvhållande på information under regeringsbildningsprocessen. Förtroendet för riksdagen och demokratin kan ha naggats i kanten som talmännen varnade för, men här döljer sig kanske också ett mått av personlig prestige … nåväl. Miljöpartiet fick omgående sitt straff när Anderssons nya klimat- och miljöminister Strandhäll närmast muntert aviserade att regeringens sedan länge av MP förhalade besked om slutförvaringen av kärnbränslet kommer inom kort.
Hämnden är ljuv.