För att vara transparent: personligen är jag någorlunda bekant med Göran Lambertz medan min make är tidigare både kollega och god vän med honom.

”Julbord, dryck, tv, kladd”. Med de orden sammanfattar GL händelseförloppet julafton 2020 då han bjöd hem en kvinna för att tillsammans med henne fira jul. Det hela slutade med att en rikskänd och kontroversiell men av många också beundrad jurist knappt tre månader senare grips i sin bostad, anhålls och häktas misstänkt för våldtäkt. Efter att förundersökningen lagts ner släpptes GL den 23 mars och höll en beryktad pressträff i sin trädgård.

I onsdags i Stockholms tingsrätt (10/11) möttes GL och Staten (genom JK) i en skadeståndsprocess. Undertecknad var på plats i egenskap av ”intresserad allmänhet”. Lambertz yrkar att Staten ska betala ca 200 000 kr i skadestånd för lidandet som drabbat honom efter att han släpptes ur häktet på grund av den kvarhängande brottsmisstanken att han är en våldtäktsman. I sin sakframställan underströk GL mer än en gång att han ”inte är intresserad av pengarna”. (Vansklig inställning i ett skadeståndsmål, kan jag tycka). Lambertz syfte med processen är i stället att stärka rättssäkerheten vid häktningsbeslut genom att skapa prejudikat så att polis och åklagare blir bättre på att genomskåda falska våldtäktsanmälningar.

På sitt karakteristiska vis, känt för oss som läser goranlambertz.se, har GL gjort uträkningar och listat punkter över ett stort antal fel som han menar begicks av polis och åklagare före, under och efter att han häktades. Det mesta är sådant som knappast kan ha haft någon större betydelse för själva häktningsbeslutet. Men av Lambertz alla punkter finns det – som jag menar – några som ändå har en del substans. En sådan punkt gäller kvinnans mobiltelefon där polis och åklagare kände till att den hade blivit fabriksåterställd men där man ändå gav fasen i att borra vidare om orsaken till att kvinnan tömt mobilen på innehåll. Man nöjde sig med att konstatera att det kan finnas olika anledningar till att en telefon återställs. Det är ju i och för sig riktigt, men vad som blev tydligt, i varje fall för mig, vid förra veckans vittnesförhör med polisen (11/11) var att utredarna som var inkopplade på ärendet faktiskt tyckte att det var märkligt att kvinnans telefon var fabriksåterställd när den efter flera påstötningar till slut lämnades in. Man behöver inte vara mästerdetektiv för att känna vittringen av skum avsikt och vilja snoka vidare. Men det gjorde alltså inte åklagaren. Och såvitt jag förstår upplyste hon heller inte domstolen om saken vid häktningsförhandlingen.

För det andra. Åklagaren ägnade inget som helst intresse åt kvinnans bakgrund. Om åklagaren hade gjort det skulle hon bl a kunnat konstatera att kvinnan hade en historia av tidigare falska våldtäktsanmälningar. Det är ingen orimlig slutsats att om åklagaren känt till detta så hade hon mer kritiskt bedömt kvinnans trovärdighet med följden att GL kanske inte ens hade blivit anhållen.

Pikanta men förmodligen av mindre betydelse är turerna kring vad GL listar som ”klänningsbluffen”. I förhör med polisen har GL sagt att han är säker på att kvinnan själv tog av sig klänningen innan de hamnade i sängen. Detta är GL till 90 procent säker på att han har sagt. Men under häktningsförhandlingen konfronterar åklagaren GL med uppgiften att han tog av kvinnan klänningen, och att det av det sista förhörsprotokollet framgår att GL uttalat sig på ett sätt som skulle kunna tolkas som att han medgav att han sagt just så. (Jag avstår här från att försöka reda ut trasslet i detaljerna kring citat, ljudfiler, mm). GL protesterar (se de 90 procenten ovan) men avfärdas av åklagaren som inte trovärdig. Vid förra veckans vittnesförhör med polisutredaren frågar så GL ”på vems idé” (det enligt GL felaktigt relaterade) ”tillägget” gjordes i protokollet? En insinuant men kanske viktig fråga. För polisen svarar: ”Det var ingens idé! I så fall en felformulering”.

Och nu skärps mina sinnen. För här kan det alltså handla om en felformulering i polisförhöret avseende vem av den anmälande kvinnan och den misstänkte mannen som tog av henne klänningen. För åklagaren i ett misstänkt sexbrottsmål borde det ha varit en helt central uppgift att så långt möjligt klara ut vem av de båda som tog av klänningen. Än viktigare, togs klänningen av med eller mot kvinnans vilja? Självklart borde åklagaren ha försökt gå till botten med dessa frågor innan hon anhöll och senare begärde GL häktad för våldtäkt. Men såvitt jag förstår gjorde åklagaren inte det.

Lambertz intrikata beräkningar av olika procentsatser för sannolika skäl, bevisvärdering mm övergår mitt förstånd. Inte heller begriper jag poängen med att – på GL:s begäran – höra häktningsdomaren. Det vittnesförhöret blev bara olustigt. För när häktningsdomaren inleder med att säga att han tycker det är märkligt att ingen innan förhöret har efterfrågat vad han ska uttala sig om, då sög det till i maggropen på mig. Stämningen blev inte bättre av att GL förlorar sig i rabblande om vad domaren mindes om hur han reflekterade kring enskilda omständigheter som låg till grund för hans beslut att häkta GL åtta månader tidigare. Om någon undrar låg mina sympatier hos häktningsdomaren när han frustrerad tappade konceptet och fräste: Du har ju själv varit domare, du vet hur man arbetar!

Lambertz vs Staten är inget brottmål och det finns inget brottsoffer. Ändå svävade den känslan tungt över rättssalen och förstärktes av att kvinnan på rättens inrådan genomgående benämndes ”målsäganden”. Ett ordval som åtminstone i min värld riskerar att leda tanken fel och i en för Lambertz ofördelaktig riktning. Lambertz för en civilrättslig talan om skadestånd för lidande på grund av felaktig myndighetsutövning. I praktiken gäller saken om åklagaren gjort sig skyldig till tjänstefel eller inte. Målet innehåller allt från såväl avancerad juridik och plågsamma detaljer till ibland rena dråpligheter. När jag satt där på åhörarbänk insåg jag att processen hade lämpat sig utmärkt för undervisningsändamål. Eftersom förhandlingen också har ett stort allmänintresse var – och är – det synd att vi i Sverige inte har en ordning som möjliggör tv-sända rättegångar. För då hade det här målet gett tillfälle att studera hur det kan gå till i domstol när rättvisa skipas då någon blir felaktigt (?) häktad och staten vägrar att betala skadestånd för lidande efter frigivningen. Dessutom skulle tv-sändningen i likhet med all annan offentlighet haft en uppfordrande funktion, här genom att parterna i rättssalen skulle skärpa sig till det yttersta. Sådant gynnar rättssäkerheten och är alltid bra.

Nu på onsdag (17/11) kl 9.00 i Säkerhetssal 2 väntar slutpläderingarna. Därefter är det upp till tingsrätten att bedöma om GL har lyckats visa att det var fel att häkta honom. Att det finns sprickor i fasaden hos polisen och åklagare menar jag redan har framkommit, men räcker det för att staten ska bli skadeståndsskyldig? Mina jämförelser med Kafkas Processen återkommer jag till när domen har fallit.