I dagarna tre argumenterade Göran Lambertz för att polis och åklagare på inte mindre än 24 olika sätt gjort sig skyldiga till fel och försummelser i tjänsten, vilket ledde till att GL felaktigt greps, anhölls och häktades misstänkt för våldtäkt på julafton för snart ett år sedan. Den 3 december kom domen. Stockholms tingsrätt anser att ”det inte har framkommit att polis och åklagare gjort sig skyldiga till sådana fel, försummelser eller brott som medför skadestånd för staten”. Eftersom GL, enligt tingsrätten, har ”tappat” målet döms han i stället att betala 220 000 kronor som ersättning för statens rättegångskostnad.

Vad det värt pengarna att få saken prövad i domstol? Som jag förstår tycker Lambertz det. Pengarna hade ingen betydelse underströk Lambertz i sin sakframställan, se min rapportering här. Hans syfte med processen var i stället att väcka uppmärksamhet kring rättsväsendets felaktiga hantering av hans fall för att på så sätt stärka rättssäkerheten i häktningsärenden i allmänhet. Ja, helst att få till stånd ett prejudikat så att polis och åklagare tvingas bli bättre på att genomskåda falska våldtäktsanmälningar. I fråga om Lambertz avsikter finns ingen anledning att tvivla, menar jag. Tvärtom. Som tidigare JK provocerade Lambertz Rättssverige genom rapporten Felaktigt dömda och vann berättigad beundran om inte i domarkåren så i andra juristkretsar och blev nära nog folkkär. Vem lyssnade inte på Lambertz sommarprat?

GL har meddelat att han ”sannolikt inte” kommer överklaga domen. Nej, det vore kanske mycket begärt, det finns väl gränser även för vad en person som Lambertz är beredd att slanta upp ur egen ficka för den goda sakens skull. Men låt oss titta lite närmare på domen, är det verkligen så självklart som tingsrätten menar att inga större fel begåtts och att Lambertz därför var ute i ogjort väder?

Min analys är att GL hade haft avsevärt större möjlighet till framgång om han hade agerat mindre rättshaveristiskt i rättssalen och avstått från att påtala varenda liten möjlig felaktighet från polis och åklagare före och under frihetsberövandet. Invändningar som i en del fall tedde sig rent komiska, som exercerandet om avtagbarheten av ”målsägandens” klänning eller omöjligheten av en viss samlagsställning för en 70-årig man. Nej, GL skulle enligt min mening ha vunnit på att koncentrera sin talan till några få relevanta omständigheter och lägga desto mer kraft på dessa.

I första hand tänker jag på åklagarens agerande sedan hon fått vetskap om att ”målsäganden” låtit fabriksåterställa sin mobiltelefon dagen innan den överlämnades till polisen. En sådan åtgärd framstår ju som minst sagt skum och borde väckt starka misstankar om att det påstådda våldtäktsoffret inte hade rent mjöl i påsen. Ändå tycks detta manipulerande med mobiltelefonen inte nämnvärt ha uppmärksammats under häktningsförhandlingarna, vare sig i tingsrätten eller hovrätten. Visserligen påstod åklagaren att hon ”såvitt hon minns” påtalade saken, men det kan i så fall inte ha skett med någon större emfas utan mer som i förbigående. Här borde GL ha lagt det mesta av sitt krut i skadeståndsprocessen, han skulle ha sökt påvisa att åklagarens passivitet på den punkten var direkt eller nästintill direkt avgörande för domstolarnas bedömning av kvinnans trovärdighet och därmed också för om Lambertz ”på sannolika skäl” skulle häktas misstänkt för våldtäkt.

Stockholms tingsrätt berör över huvud taget inte den enligt mig helt centrala frågan om varför åklagaren inte ansträngde sig mer för att under häktningsförhandlingen säkerställa att domarna verkligen var informerade om att kvinnan hade fabriksåterställt sin telefon strax innan hon lämnade in den till polisen. Man nöjer sig med den vaga slutsatsen att det inte är visat att åklagaren undanhöll informationen. Och om åklagarens – enligt min mening naiva – påstående att det vid häktningsförhandlingen saknades misstankar om att kvinnan hade raderat meddelanden i sin vid det laget fabriksåterställda telefon skriver tingsrätten med instämmande: ”Det är inte visat att detta var en oriktig bedömning vid tillfället”.

Rent tokigt blir det när tingsrätten också skriver (s. 27): ”Vid en helhetsbedömning anser domstolen att det inte är visat inte (namn på åklagaren och överåklagaren, min anmärkning) gjort en oriktig bedömning ifråga om fabriksåterställningen eller de saknade meddelandena”. Förutom den dubbla negationen kan man undra vad åklagarnas interna ”bedömning” skulle ha för betydelse för Lambertz klagomål. (Att meningen saknar ett infinitiv efter ”visat” har jag överseende med.) Betydelsefullt för hans talan var i vad mån åklagarna upplyst häktningsdomarna om själva fabriksåterställningen, inte hur åklagarna själva ”bedömde” orsaken till åtgärden. I detta och i flera andra avseenden ser det vid en närläsning av domen ut som att tingsrätten har agerat åklagarens papegoja. Det är här mina jämförelser med Kafkas Processen kommer in.