Wilde och Arnault har något gemensamt

Julläsningen har inte fuskats över. Ett av det starkare intrycken bjöd Katarina Frostensons ”F” på. Boken har redan flitigt recenserats – dissats (mest) och hyllats – av mer litteraturkunnigt folk än jag. Frostensons skildring av besöken hos sin make väcker minnen. Några somrar på 80-talet jobbade jag som vakt på Kronobergshäktet och hade förträngt vilken mentalt påfrestande miljö häkten och fängelser är även för de intagnas närstående.

Gripen av Frostensons ångestridna berättande fortsatte min julläsningen på samma spår: Oscar Wildes De profundis/Brev från fängelset. Halvvägs in i den konstaterar jag att Jean-Claude Arnault och Oscar Wilde inte saknar gemensamma nämnare. Båda var utlevande kulturprofiler. Dekadenta och vackra (nåja) och utstuderat provocerande för sin samtid. Såväl dåtidens som nutidens kulturaristokratiska etablissemang var överseende, slätade över och lät dem hållas.

Dåtidens victorianska dubbelmoral upprördes således inte nämnvärt av att Wilde utnyttjade prostituerade ynglingar, det var först när han hade mage att ta med sina fattiga toyboys på lyxkrogar som han ställdes inför skranket och dömdes till två års fängelse.

På motsvarande sätt fick Jean-Claude Arnault i decennier hålla på med sitt kladdiga ”vivörskap” ända tills det genom en artikel i Sveriges största dagstidning inte längre gick att blunda för det. Med följden att han häktades, åtalades och dömdes till ett ungefär lika långt fängelsestraff som på sin tid Wilde. Inte heller Arnault straffades för de försyndelser som kulturjournalister och konstnärer – av vilka många också gärna besökte Forum – i likhet med tidningsredaktioner och även de utsatta kvinnorna hela tiden känt till. Utan Arnault straffades för en urartad sexuell relation med en enda målsägande som först tio år senare finner det värt att anmäla saken. (Tryck på Arnault i ”Mest omskrivna ämnen” för att läsa tidigare inlägg om rättsprocessen mot JCA).

På en viktig punkt (ja, säkert flera) skiljer de sig dock. Arnault vägrar att över huvud taget erkänna sig skyldig till brotten som han dömdes för. Att han skulle ha gjort något brottsligt förnekas blankt även av Frostenson, och därmed gör hon sig själv till måltavla för kritik på ett onödigt och dumt sätt, tycker jag. Wilde däremot, medgav att vissa (inte alla) åtalspunkter mot honom var i sin ordning, han hade begått sedlighetsbrott, och homosexualitet – eller sodomi, som man sade på den tiden – var straffbart.

Oscar Wilde lyckades aldrig få ordning på sitt liv efter fängelsevistelsen. I fallet Jean-Claude Arnault får man i ”F” intrycket att Frostenson tror på ett fortsatt gemensamt liv. Frostenson konstaterar visserligen att arbete, människor, sammanhang är borta, men att livet, vänskapen, kärleken är kvar, och att ”poesin kanske kommer tillbaka” (sid 240). Rent krasst kan man väl också säga att Oscar Wildes två år i ”tukthus” var en fysiskt och psykiskt mer nedbrytande upplevelse än den ändå ganska humana behandling Arnault fick utstå på Skogomeanstalten.

Efter att Arnault suttit av sitt straff kan man av ren medmänsklighet bara önska paret Frostenson/Arnault lycka till i framtiden med sina fria liv. Men onekligen är det en ödets ironi att i samma veva som JCA muckade från sitt fängelsestraff låste Coronapandemin in världen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.