Det lät förfärligt när jag klämde i med Fjäril vingad syns på Haga, så det var inte konstigt alls att musikmagistern barskt meddelade att jag skulle få en tvåa i avgångsbetyg. Förutsatt att jag kom på resten av lektionerna och skrev bra på provet. Nästa gång var jag på seglarläger på Klubbholmen, Västra sjön, Kalmar. Runt lägerelden skrålade jag med i Mugge vigge mugge vigge tuff tuff tuff och My Bonnie is over the ocean och allt vad sångerna hette. Tills den kvällen då en lägerkompis (i dag musikskribent i DN) vände sig om och väste ”du sjunger falskt”. Efter den golvningen har jag på sin höjd mimat med i Helan går.

Så i avsaknad av varje form av sångröst hade jag tveklöst tackat nej ifall SVT:s satirprogram Svenska Nyheter hört av sig och velat ha med mig i antipolariseringslåten ”Slutna kluster”. Men det hindrar mig såklart inte från att ha en åsikt om det var rätt eller fel av ”politiska fiender” (personifierade av Annika Strandhäll, Mustafa Panshiri, Jens Ganman, Peter Wolodarski, Bianca & Tiffany Kronlöf, Jan Helin, Hanif Bali, Göran Greider, Dick Erixon, Hanne Kjöller, Bert Karlsson, Navid Modiri, Anne Lundberg, Janne Josefsson, Henrik Jönsson, Ann Heberlein, Robert Aschberg, Anders Lindberg, Sakine Madon och Chang Frick) att för några minuter förenas i sången där de gjorde sig själva till pajaser. Eller som initiativtagaren Michael Lindgren uttrycker det:

– Det var min ambition: Att skapa feelgood-stämning där politiska fiender skojar med sig själva i några minuter.

Var det då skoj? Jo, det tyckte jag i lördagskvällen med lite (nåja) vin i kroppen. Haha, kul att se Strandhäll och Hanif Bali gulla med varandra, och Greider är så jäkla rolig när han parodierar vänstern som han ju själv tillhör. Och Hanne Kjöller som ironiserar så mitt i prick över feminismen – festligt! För att inte tala om murvlarna Robert Aschberg och Janne Josefsson som driver så brutalt med sig själva! Hahaha. Ja, så fortsatte skrattfesten i tv-soffan.

Men så nyktrar man till. Var Svenska Nyheters regisserade toleransmys mellan ”politiska fiender” enbart en kul grej där härliga människor bjuder på att de kan ha fel? Har de stridande därigenom fått ökad tolerans och förståelse för varandra? Skulle t ex Peter Wolodarski låta Hanif Bali vara chefredaktör på DN för en dag, som SvD:s Ivar Arpi frågade i Studio Ett? Sug på den.

Jag har en teori. Konspiratorisk förstås, men så här tänker jag. På senare år har svensk public services ställning, finansiering och nu senast behov av grundlagskydd, diskuterats flitigt. Utredningar har närmast avlöst varandra. Och det finns en anledning till det. För det är inte längre bara från politiskt högerhåll SVT:s – och SR:s – ställning som medieföretag i allmänhetens tjänst ifrågasatts. Senast i höst har aggressiv kritik riktats från de anställda själva som anklagar public service för att vara en rasistiskt och därmed odemokratisk arbetsgivare. En kritik som applåderats av delar av den mediala kultureliten.

Kan Svenska Nyheters programidén med ”antipolariseringslåten” ha varit att dra gadden ur de angrepp mot public service som numera kommer även från vänster? Tanken skulle alltså vara att visa att SVT inte alls favoriserar någon vithets- eller manlighetsnorm, än mindre tar någon som helst politisk ställning på vare sig vänster/höger- eller GAL/TAN-skalan.

Smart resonerat i så fall, nickar jag, och funderar vidare på hur programmakarna lyckades med att få folk med så skilda bakgrunder och åsikter att ställa upp? Hur de t ex fick så färgstarka riksdagsledamöter som Bali och Strandhäll att nappa. Tja, ”vanliga” riksdagspolitiker befinner sig det här året i den närmast totala medieskugga som uppstått när all uppmärksamhet riktas mot regeringens Coronahantering. Gamla tv-journalister var säkert inte heller nödbedda. För Josefsson och Aschberg existerar inte ett nej till att vara med i rutan. Och utfulade debattörer liksom hel- och halvljumma skribenter har inte råd att tacka nej till erbjudandet att påminna om sin existens en lördagskväll i svensk public service.

Summa summarum: SVT ringde in ett särdeles heterogent gäng som i varsin zoom-ruta unisont intygade att visst tycker vi olika men här och nu är vi bästa kompisar, det gäller oss alla! Och alla har vi fel – och älskar att erkänna det! För att citera Michael Lindgren igen:

– Det var min ambition: Att skapa feelgood-stämning där politiska fiender skojar med sig själva i några minuter.

Så då glömmer vi alltihop. Handhjärta på det.