Anna Serner gräver sin egen grav

I höst har kvinnor i filmbranschen riktat avgångskrav mot Svenska Filminstitutets vd Anna Serner. Filmproducenten Lena Rehnberg menar att Serner har “anammat ett aktivistspråk”. DN:s filmkritiker Helena Lindblad liknar Filminstitutet under Serners ledning med ett “enfrågeparti för jämställdhet”. Film & TV-producenternas ordförande Eva Hamilton konstaterar att svensk film befinner sig i kris och anser, som jag förstår det, att Filminstitutets fokus har varit på genus i stället för på “de livsomvälvande frågorna” för svensk film.

Ligger det något i kritiken? Har Serner ensidigt fokuserat på genusfrågorna och försummat visionerna om hur svensk film ska räddas i tider av sjunkande publiksiffror och kräftgång på biograferna?

Man kan tycka att Serner lätt borde ha kunnat ge tydliga svar på båda frågorna. Typ: “Jo, det stämmer att jag sedan mitt tillträde som vd för Filminstitutet hårt har drivit genusfrågan (som jag för övrigt har stridit för hela mitt yrkesliv). På Filminstitutet fortsatte jag egentligen bara det arbete som inleddes under mina företrädare Åse Klevelands och Cissi Elwins ledning. Jämställdhet och mångfald hör dessutom till de filmpolitiska mål som riksdagen har slagit fast. Men naturligtvis har jag inte försummat de övriga mål och visioner som gäller för verksamheten”.

Men så svarar inte Anna Serner. När hon får chansen att bemöta sina belackare i en replik i den stora tidningen gör hon det genom att i ett rätt spretigt inlägg attackera med motfrågor. Hon tiger med sina egna visioner, i den mån de inte avser just jämställdhet och mångfald, och ställer sina kritiker mot väggen med frågan: Vilka filmvisioner har ni själva? Allt enligt devisen “anfall är bästa försvar”.

Jag är ingen cineast och överlåter åt andra att debattera framtidens visioner för svensk film. Men så mycket begriper jag att filmvisioner inte enbart handlar om genus.

För Filminstitutet i allmänhet och Anna Serner i synnerhet är 2016 ett märkesår. Då väckte Serner och dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke uppmärksammat på filmfestivalen i Cannes genom lanseringen av “50/50 by 2020”. Sifferkombination symboliserade jämställdhetsmålet för svensk filmpolitik. Sedan åkte Anna Serner hem till Filminstitutet och började skriva jämställdhetsrapporter för glatta livet.

Den första rapportenHit och ännu längre – kom 2017 och är närmast en exposé över hur jämställdhetsarbetet i filmbranschen har sett ut historiskt. 2018 års jämställdhetsrapport Han, hon och pengarna bygger på statistik från bl a Filminstitutets databaser om filmstödets fördelning mellan könen. Orättvist förstås.

Filminstitutets tredje jämställdhetsrapport “Vilka kvinnor?” presenterades häromveckan. Den bygger på 19 anonymiserade intervjuer där 11 av de anonyma kvinnorna uppges ha erfarenhet av att vara “rasifierade” som svarta/bruna, medan de övriga åtta sägs falla inom “vithetsnormen”. Samtliga uppges vara väletablerade i branschen, alla 19 är svenskar och “identifierar sig” som kvinnor. “Drygt hälften” är över 40 år.

19 anonymiserade intervjuer? Med undantag för några universitetskurser på senare år, är det ett bra tag sedan jag pluggade humaniora i Lund och sedan tog min jur kand i Stockholm. Men jag minns våndan och de stenhårda kraven på akribi (vetenskaplig noggrannhet) varje gång man skulle skriva en uppsats. Inte ens på denna blygsamma nivå skulle ett sådan läroprov ha fått godkänt om det hade varit baserat på 19 anonymiserade intervjuer. Sanningshalten i intervjusvaren hade ju inte kunnat kontrolleras och det hade varit omöjligt att dra några som helst vederhäftiga slutsatser utifrån ett så litet intervjuunderlag.

Överfört till Filminstitutets senaste jämställdhetsrapport: Visst kan det vara så illa att väletablerade kvinnor i filmbranschen generellt utsätts för könsförtryck, rasism och åldersdiskriminering. Men de 19 anonyma intervjuerna utgör inte det trovärdiga underlag som skulle behövts för att regeringen och riksdagen eller privata filmfinansiärer ska kunna dra sådana slutsatser. Ändå sätter Svenska Filminstitutets vd sitt namn i pant och skriver under. Det stärker misstankarna som många redan har om Serners aktivism – och ger hennes kritiker vatten på sin kvarn. Serners syften må vara goda, hennes metoder är det inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.