”Den som är stum och döv lever i 100 år. Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt.” Detta sicilianska talesätt använder författaren Per Brinkemo för att åskådliggöra vittnens ovilja att prata, se artikeln Tyst i klanen (Fokus 24/2-2/3 2017).  Artikeln bygger på Brinkemos bok Mellan klan och stat. Problemet kan kort sammanfattas med att klanen har sin egen sedvanerätt, så varför hysa förtroende för den svenska rättsstaten där den som har blivit vittne till brott, under straffhot förväntas infinna sig i rättssalen och där berätta vad vederbörande har sett? Så går det inte till i klanen, där sörjer sedvanerätten för både rättvisa och upprättelse. Utan inblandning av samhällets institutioner.

Varför då alls fundera på att tala med polis och åklagare för att i bästa fall få vänta en evighet på att Sveriges domstolar kommer fram till någon form av avgörande?

I en evighet, känns det som, har jag också argumenterat för möjligheten att tv-sända rättegångar. Mitt senaste försök kan man ta del av här. Den vanligaste invändningen mot en sådan reform lyder att målsägande och vittnen skulle påverkas så negativt att de lämnar en sämre berättelse och därmed försvårar utredningen i målet. Visst finns det en sådan risk, men den är överdriven och kan i det enskilda fallet neutraliseras genom ett klokt agerande av rättens ordförande. Nåväl. Ska man tro Per Brinkemo, och det gör jag tills motsatsen är bevisad, är det inte rädslan för att exponeras offentligt i en rättssal som är anledningen till att brottsdrabbade klanmedlemmar kniper käft. Utan övertygelsen att deras rättvisa skipas effektivare av klanen än av domstolen.

Och just för att fästa fokus på det problemet skulle en tv-sänd rättegång bättre än något annat kunna förmedla till allmänheten det oacceptabla i att en gärningsmans kompisar i vittnesbåset vägrar tala lika väl som den som utsatts för brottet. Förenligt med svenska värderingar och rättsstatens principer? Naturligtvis inte.

På tal om svenska värderingar – som ofta är detsamma som universella mänskliga rättigheter – läser jag halvvägs i Per Wästbergs Semaforen och lodlinan: ”Vi har på det hela taget fått privilegiet att även i sorg och motgång ansvara för våra egna liv. I det ljuset är den europeiska kulturen eftersträvansvärd, rent av unik i mänsklighetens historia. Här tvångsgifter man inte könsstympade flickor, spärrar inte in kvinnor i burar av svart tyg, skär inte av händerna på tjuvar, halshugger och korsfäster inte oskyldiga.”

Nej, tack och lov!

Men åter till tv-sända rättegångar. En absolut förutsättning för att tv-tittarna alls ska kunna bilda sig en uppfattning om en misstänkt mördare som i protest mot vårt lands rättsordning väljer att hålla käft i rättssalen är förstås att polisen har lyckats gripa gärningsmannen. Det är långt ifrån en självklarhet i dagens Sverige.

Avslutar med Wästbergs tänkvärda fortsättning i boken: ”Desto märkligare att så många kritiker i postkolonial anda förknippar en liberal demokrati med förtryck och rentav ursäktar hedersvåldet med att övergrepp i familjen sker överallt – som då man jämställer slöj- och burkatvång med sin motsats: bikini på badplats, knappast en påtvingad klädsel.”