Kan inte släppa tanken på att kulturministern faktiskt svarar inte bara för Sametingets budget och stödet till tornedalingarna, utan också för anslaget till Riksteatern som i förra veckan lade ner Bert Karlsson-pjäsen ”Främling” innan den ens hade hunnit ha premiär. Där slängdes 4,5 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar rakt i sjön.

De där bortkastade miljonerna fortsätter alltså att mala i huvudet, och ännu mer så efter KU:s resa på Nordkalotten. Kan pengarna på något sätt återanvändas, på ett mer fruktbart sätt?

I torsdags (6/9) närvarade KU vid Sametingets plenum i Skellefteå och vi ledamöter fick då höra om samernas närings-, försörjnings- och ytterst livsvillkor. Jag är inte rätt person att avgöra om kravet på en snabb ratificering av ILO:s konvention om ursprungsbefolkningar är realistiskt, detsamma gäller inrättandet av ett samiskt hälsocentrum, skapandet av en samisk nationalscen och andra önskemål i den vägen. Några ynka miljoner mer till själva Sametinget, som Skogssamepartiet drog en lans för, framstod i sammanhanget närmast som en struntsak, minns jag att jag tänkte.

Fredagen (7/9) var vikt åt Svenska Tornedalingars Riksförbund Tornionlaaksolaiset (STR-T) under ledning av dess ordförande Bengt Niska. I sammanträdesrummet på anläggningen vid Kukkolaforsen blev det tydligt att tornedalingarnas långa strid för att få tala meänkieli på tvärs mot svenska statens vilja har varit minst lika jobbig som samernas motsvarande kamp, bara mindre uppmärksammad. Tornedalingarna och samerna lever och verkar båda på Nordkalotten, men någon vidare samsyn verkar inte finnas. Ja, med undantag då för behovet av mer resurser till respektive administrationer.

STR-T:s vädjan till oss riksdagsledamöter om ytterligare någon/några miljoner till tornedalingarnas kansli där Maja Mella ensam sköter verksamheten, det önskemålet framstår som rätt så blygsamt. Och gärna för mig kan också Sametinget få sin del av de 4,5 miljoner förslösade teaterpengarna.